Min vän och fd kollega från Internetworld, Urban Lindstedt, har startat ett nyhetsbrev om e-handel. En prenumeration om 40 utgåvor kostar 1995 kr om året. Jag har inte läst nyhetsbrevet själv än, men med tanke på Urbans expertkunskaper på området tvivlar jag inte på att det är värt pengarna. Dessutom bjuder Urban på gratis nyheter om e-handel på E-handelstrender.se.
Urbans blogg om sök och online finns på Uppkopplat.se.
Archives for april 2008
Europa – ett museum
Idag åt jag lunch med Patrick Ståhle, Asienchef på den stora marknadsförings- och kommunikationsbyrån Aegis. Han sa bland annat att:
”Jag brukar lite skämtsamt säga att Europa är som ett museum: när jag kommer tillbaka är det likadant som när jag lämnade det. Medan det här i Asien händer väldigt mycket.”
Patrick bjöd mig på en toppenlunch på en lyxig affärsklubb som heter Tower Club och ligger i en av Singapores högsta byggnader. Utsikten var fantastisk! Inredningen var magnifik, servicen strålande och maten utsökt. Och sällskapet högst inspirerande.
Patrick var inte särskilt imponerad av Indiens potential – det är för krångligt att göra affärer där och infrastrukturproblemen är för stora. Han tror mer på Sydostasien. Intressant efter fyra månaders Indien-hausse att höra något helt annat.
Fick tips av Patrick om en annan mycket inspirerande svensk här i Singapore, som jag träffade på eftermiddagen: Fredrik Gjardman, en serieentreprenör inom online som i höstades flyttade till Singapore för att investera i den asiatiska internetmarknaden. Otroligt spännande! Vi sågs på hans kontor i Chinatown, där Fredrik bland annat berättade att det i första hand är hans kärlek till Asien som lockat honom hit. De marknader han tror mest på är Indonesien, Vietnam och Kina. Hmm, jag måste nog resa ganska mycket i höst känns det som…
Fredrik Gjardman
Tystnaden
En märklig sak slog mig när jag promenerade gatan ner för att äta middag: det är tyst här. Av allt som är annorlunda i Singapore är det tystnaden som förundrar mest. Borta är det ständiga tutandet, det hårda smattrandet från auto-rickshornas trimmade moppe-motorer och det allmänna larm som är Indien. Det är tyst här. Fina, glänsande bilar med ljuddämpare glider fram i samförstånd om att blinkande lampor fungerar finfint som trafiksignal. Det är märkligt men skönt. (Om än kanske lite tråkigt i längden.)
Dessutom kunde jag gå på breda, fina trottarer nästan ensam och utan att titta ner. Fast av vana fortsatte jag att titta i marken för att inte kliva på sovande hundar, sovande människor, hål i trottaren, stora stenar, soppåsar, etc etc.
Hej Singapore
Nu är jag i Singapore. Har haft en härlig, 4,5 timmar lång flygresa full av bra film och tv. Allt kändes lyxigt och spännande redan från incheckningen, då killen bakom disken var jättetrevlig och pratade perfekt engelska. Det märktes direkt att internationella loungen är nåt annat än domestic där jag brukar åka. Visst är hela flygplatsen sunkig i Bangalore (en ny står klar men har inte öppnat än pga att kommunikationerna dit inte är färdiga), men det var ändå lite flärd i luften på nåt sätt.
Har nu hunnit landa och långsamt ta mig in till stan till mitt hotell – allt var så fascinerande att det tog lång tid och den sura kinesiska hotelltanten sa att hon slutat hoppas jag skulle dyka upp.
Mina första förälskade intryck är att Singapore på många sätt är precis tvärtemot Indien. Fast på ett bra sätt. Det är ännu renare och mer välskött än Europa, vilket är en välkommen omväxling efter drygt fyra månader i Indien. Det är otroligt modernt och välorganiserat, och jag har fått korrekt, effektiv och vänlig hjälp på utmärkt engelska.
Jag har börjat längta hem litegrann på sistone, vilket gör Singapores välordnade och rena yta en efterlängtad njutning. Framför allt är det kanske moderniteten som känns härlig.
Har varit här en gång tidigare, 1999, men minns inte så hemskt mycket utom en häftig natt-safari i djurparken.
Har installerat mig på mitt mögelluktande men prisvärda hotellrum mitt i stan med gratis wifi (hurra) och ska nu ta en dusch och sen ut och äta god mat. Såg att det finns en thairestaurang runt hörnet – åh vad gott att äta thaimat igen!
För den som behöver nå mig finns jag under veckan på mitt nya singaporeanska mobilnummer: 0065-90509022. (65 är alltså landsnumret.)
Imorgon och på onsdag ska jag träffa spännande internetexperter för ett knäck om onlinemarknaden här för Internetworld, och på torsdag träffar jag en intressant CIO för en intervju till CIO Sweden. Dyker det inte upp nån intervju tänkte jag turista lite på fredag innan jag flyger hem på kvällen.
Här, på terminal 3, landade jag idag.
Foto: Christopher Chan.
Sizzlar i Indien är inte som indisk sizzlar
Igår åt jag för första gången en sizzlar i Indien. Jag beställde en vegetarisk med nudlar och svamp och såg fram emot en fräsch, krispig tallrik med grönsaker och god sås vid sidan av – en sån sizzlar man är van vid från indiska restauranger i Sverige.
In kom ett enormt, fräsande berg av sönderkokta nudlar, kokta ärtor och morötter, mjuka pommes frites och några stora, märkliga bitar kokt kål – allt ihopblandat och täckt av kladdig brunsås.
Jag klarade av att äta typ 20 tuggor, det var fullständigt oaptitligt.
När jag pratade om maten med mitt sällskap vid bordet, två indiska vänner, visade sig att att de aldrig tidigare hade ätit sizzlar! De tyckte det var lika äckligt som jag.
De indiska sizzlars vi äter i Sverige är alltså inte alls indisk mat utan en bluff ! Om än en mycket god sådan. En av livets små aha-upplevelser.
Service i Indien
Det är svårt att göra ett generellt uttalande om servicen i Indien. På sätt och vis är den usel, på andra sätt är den oslagbar. Att sätta fingret på servicen i Indien är lika svårt som att sätta fingret på hela detta land – det är för varierat och för omväxlande för att kunna beskrivas enkelt.
Idag hände dock något som jag tycker illustrerar mitt intryck av servicen här väl.
Jag klev in på ett Café Coffee Day (en kafékedja) i Powai, en flott stadsdel i Bombay. Jag hade tidigare ringt och kollat att deras wifi (=trådlöst internet) fungerade. När jag kom dit frågade återigen en av den tio man starka personalen: funkar wifi? ”Javisst”, blev svaret.
Sätter mig ner. Drar igång datorn. Wifi funkar inte – såklart. Det finns inget nätverk.
Sen tillbringade jag drygt 30 minuter med att först försöka få personalen att förstå vad som var fel, sedan försöka få deras tumme ur för att ringa det help desk-nummer som fanns till wifi-leverantören i Bangalore – för att förhoppningsvis få en instruktion om hur de kunde starta om routern eller dylikt (jag försökte förklara omstart av router för dem, men gav upp).
Hela tiden möttes jag av ett vänligt ointresse. Ingen var sugen på att ta tag i det här. Jag överdriver inte när jag säger att jag frågade minst 20 gånger innan jag slutligen fick svaret att ”ja jag har ringt”, och ”det kanske kommer igång imorgon”.
(Detta är typiskt Indien, ett annat kafé som lovat wifi gav mig för några veckor sedan följande besked med ett varmt leende: ”Sometimes it works, sometimes it doesn’t.” Det är inte så noga.)
Eftersom jag behöver internet för att jobba blev jag frustrerad, men försökte halvhjärtat maskera detta genom att le lite då och då, man kommer liksom ingen vart med att vara arg i Indien – man bör hålla sig framme och ligga på, men inte tappa humöret.
När jag slutligen fick beskedet att inget wifi vankas idag gick jag därifrån. Mot min vana lämnade jag inte ens någon dricks för kaffet och smörgåsen, jag var på dåligt humör. Jag fick ett tips om ett annat ställe som kanske hade wifi, och började gå ditåt. När jag promenerat i några minuter händer det märkliga:
”Madam, madam!”
En ung man anställd på Coffee Day har sprungit efter mig i den fuktiga sommarvärmen i Bombay.
”You left very much money!”
Tydligen har jag av misstag lämnat en femhundring istället för en hundring – vissa 500-lappar är blå precis som hundralapparna. Och denne ärlige kille sprang ut och jagade mig för att kunna lämna växel!
Jag blev superimponerad och ville lämna hittelön på 100 rupier, men han vägrade ta emot pengarna.
Så han fick rätt växel och sprang sen tillbaka igen.
I hur många andra av världens länder skulle detta ha hänt? I Sverige betvivlar jag att nån kaféanställd skulle springa Birger Jarlsgatan ner för att återlämna en femhundring. I Sydamerika skulle de aldrig erkänna att jag lämnat för mycket ens om jag kom tillbaka och påpekade det. I USA hade servitören antagit att det var en ovanligt generös dricks och stoppat sedeln i fickan.
Ibland sträcker sig hjälpsamheten och flexibiliten i indisk service långt utanför förväntans gränser.
Och indisk servicepersonal är faktiskt nästan alltid väldigt vänlig. De är bara inte särskilt effektiva.
Tandläkarbesök
Idag var jag hos tandläkaren för en ”cleaning”, vilket innebär borttagning av tandsten. Härligt nog var allt i bra skick och jag fick beröm för gott underhåll trots att jag slarvar med tandtråden. Frågade flera gånger om hon verkligen fått bort all tandsten eftersom det gick så snabbt den här gången, men jag fick intryck att doktor Puja visste vad hon gjorde.
Det allra bästa med tandläkarbesöket var bedövningen. Jag bad direkt om bedövningssalva eftersom jag haft inflammation tidigare och det gjort superont när de varit inne och skrapat och haft sig. Doktor Puja var inte alls snål utan erbjöd en underbar bedövningsspray som luktade och smakade som en väldig ohälosam insektsspray och gav snabb, stark effekt. Och så fort jag ömkade mig lite erbjöd hon påfyllning. Till slut var hela min mun en tung, bortdomnad klump och obehagskänslorna var nästan obefintliga. Så ska ett bra tandläkarbesök vara!
(Räkningen var också bättre än i Sverige, 130 kronor för besöket plus 25 kronor för en röntgenplåt.)