Salaam Bombay
När jag åker tillbaka till Indien 1 augusti kommer jag att vara baserad i Bombay, eller Mumbai som staden officiellt heter. Jag ska bo i stadsdelen Powai, samma område som Bombays tekniska högskola ligger i. Siddarth, min kille, håller just nu på att leta lägenhet och enligt telefonsamtal idag kan han ha fått tag i en toppenlägenhet – håll tummarna!
Det finns dock ett för mig oväntat hinder i lägenhetsjakten: det är svårt att hyra lägenhet i Indien när man är ett ogift par. Det är mycket ovanligt och inte socialt accepterat att indier flyttar ihop innan de är gifta. Vi hade en fin lägenhet på gång i veckan och ägaren tyckte att vi lät pålitliga. Dock sade ägarens föräldrar nej pga vår relationsstatus, de ville inte låta lägenheten bli ett syndens näste. Och när mamma säger nej lyssnar de allra flesta indiska män. Därför ligger nu Siddarth lågt med min roll och presenterar sig som ensamboende med flickvän på besök då och då.
Jag vet att det är många som är nyfikna på hur mycket det kostar att bo i Indien. Vi kommer att hamna kring 6000 kronor i månadshyra. Då är lägenheten helt omöblerad – vi måste köpa kylskåp, kokplattor samt luftkonditionering själva, plus alla möbler och köksgrejer förstås.
För 6000 kronor i månaden får vi, om allt går väl, en stor trea i ett trevligt område, med tillgång till “club house” där det finns gym och swimming pool. Ett par restauranger och kaféer ligger fem-tio minuters promenad bort.
Men det är inte som att bo i innerstaden i Stockholm, det sköna cykelavstånd jag har från min lägenhet vid Hornstull försvinner. Det bor omkring 18 miljoner människor i Bombay så staden är väldigt stor och trafiken tjock. Om jag ska resa från mitt blivande hem i Powai till själva stadskärnan i söder kan det ta två timmar i rusningstrafik. Men viktigare än så är att Powai bara ligger tio minuters restid från Siddarths jobb, vilket är en lyx i Bombay. Själv kommer jag att ha ett hemmakontor så min restid består bara av en snabbdusch och frukostyoghurt.
Johan Staël von Holstein
Nu har jag varit i Sverige i två veckor. Jag har det toppen, vädret är fantastiskt och jag får träffa en massa människor jag tycker om. Den här veckan är det mycket jobb, bland annat intervjuade jag i tisdags Johan Staël von Holstein, IT-entreprenör som blev känd för en bredare krets när han startade Icon Medialab på 1990-talet. Idag driver han inkubatorn Iqube som har hjälpt fram en del intressanta bolag, tex Familjeapoteket och Workey.
Det var ett spännande möte! Jag hade rätt många förutfattade meningar om Johan Staël von Holstein när jag gick dit. Jag trodde att han skulle vara pompös, självupptagen och lite läskig. Och han är nog faktiskt lite läskig – för att han är så brutalt ärlig och har en enorm integritet. Men han var framför allt en inspirerande person med otroligt mycket energi.
Jag tog med mig en hel del att fundera över när jag gick därifrån. En del saker provocerade mig – som att han tycker att vi jobbar för lite i Sverige. Men när han sedan utvecklade det till att man borde jobba 12-13 timmar om dagen de perioder man jobbar, och sen vara riktigt ledig när man är ledig – ta sabbatsår – så började jag förstå lite mer vad han menar. Det är nog en modell som kan passa många, problemet är väl att få är lika modiga som Johan Staël von Holstein, de vågar inte ta det där sabbatsåret av risk för att hamna efter i karriären, bli mindre attraktiv på arbetsmarknaden etc etc. Istället tragglar de på med sina 12-timmarsdagar år ut och år in utan ände. Att våga hoppa av karusellen utan annan trygghet än sin egen kapacitet kräver att man tror på sig själv och på att man helt enkelt fixar det. Man måste vara lite modig och lite kaxig.
Det slog mig också att det bakomliggande problemet med den nuvarande bilden av Johan Staël von Holstein är att han fortfarande inte har blivit förlåten för IT-bubblan. Det är rätt märkligt, men så är det nog. Vi är ju väldigt långsinta i Sverige och tycker mycket om att frossa i andras misslyckanden, eftersom de bekräftar att mitt val att sitta kvar i löneslaveriet och inte våga lyfta på stjärten var rätt, även om det suger.
När jag var i Singapore i april hörde jag ett rykte om att Johan Staël är på väg tillbaka till Singapore, där han drev Icon under några år. Han sa att så inte är fallet, men att han vill expandera Iqubes verksamhet till Asien. Han har tidigare skrivit ett läsvärt blogginlägg om hur Asien skaffar sig ett övertag genom att de lär sig allt om oss, medan vi inte vet ett skvatt om dem.
Ytterligare en sak som överraskade med Johan Staël var att han faktiskt har en ödmjukhet. Det hade jag inte väntat mig. Han pratade mycket om hur han tycker att livet ska levas – “den som har upplevt mest när han dör vinner”. Men sen sa han också att det finns andra som tycker att det viktiga är att titta inåt, som vill bo i Gävle med sin familj hela livet. Där hade jag väntat mig att han skulle fortsätta med något raljerande om denna livsstil, men istället sa han: “Och det är kanske rätt för den personen. Vad som är rätt för mig är rätt för mig, vad som är rätt för någon annan är rätt för honom”.
Kanske är det den delen journalisterna brukar klippa borta i intervjuerna, för att det inte stämmer med den gängse bilden av Johan Staël? Jag ska iallafall inte göra det.
(Artikeln kommer i Internetworld nr 6 som publiceras 26 augusti.)
