Kall stad, varma människor
Rumäner är överraskande varma och vänliga. Jag hade visserligen hört det innan, men bemötandet här har varit över förväntan.
Igår när jag kom hem efter lunch från att ha gjort några ärenden stod dörren på glänt. En av de två trevliga systrar som städar vår lägenhet två gånger i veckan (!) var där och jobbade.
Denna glada, paranta dam tog tag i mina armar, kramade om mig, smällde sedan två blöta pussar på min högra kind och utbrast “Jag är som en mor för dig!”.
Hon pratar inte ett ord engelska, jag vet ännu inte vad hon heter och vi har bara träffats två gånger. Men vi ska bli vänner har hon lovat. Ja tack, det låter trevligt.
Bukarest calling
Sen snart en vecka tillbaka befinner jag mig i Bukarest, Rumäniens huvudstad. Siddarth arbetar på Accenture här och jag jobbar på som vanligt – med artiklar inom internet och IT, och från nästa vecka ska jag skriva en bok om E-handel tillsammans med Urban Lindstedt.
Jag vet att jag borde blogga om bröllopet och en massa annat. Men först några snabba rader om Bukarest.
Det är en stor stad med svenska mått, över 2 miljoner invånare. Hela landet har cirka 22 miljoner invånare. “Så det är ett stort land” sa killen som hämtade oss på flygplatsen. Siddarth bet sig i tungan så att killen fick fortsätta vara stolt över det.
Innan vi åkte hit fick jag höra att rumäner är väldigt trevliga, speciellt på landsbygden. Jag tycker att det stämmer även här i huvudstaden. Många är varma och vänliga. De unga pratar bra engelska, de flesta andra ingen alls eller mycket litet. Jag har anmält mig till en kurs i rumänska som går på nätet från Lunds universitet, så jag kan förhoppningsvis snart göra mig bättre förstådd.
Vädret är bedrövligt. Jag känner mig som hemma, Siddarth tycker att det är exotiskt. Snöslask och kring nollan. Blött och eländigt. Men snart är det vår, i mars har jag blivit lovad att den ska komma.
Staden är inte särdeles vacker. Det finns några mysiga kvarter, men det mesta av det pampiga och fina blev antingen sönderbombat under andra världskriget, eller förstördes i de två stora jordbävningar som skakat Bukarest.
Ett mycket vackert inslag är dock kyrkorna. Man är kristet ortodox här. Kyrkorna har torn som i Ryssland, vackra fönster och när vi gick förbi en här i närheten i söndags ljöd vacker körsång högt ut på gatan. Magiskt.
Maten är märkligt nog nästan lika dyr som hemma. Trots att medellönen ligger kring 3000-4000 kronor i månaden. Får det inte att gå ihop. En del rumäner jag pratat med har hänvisat till att många har sålt av land under boomen, spenderat dessa snabba pengar och att denna konsumtion drivit upp priserna. Andra säger helt enkelt att många har väldigt svårt att få det att gå runt. Även om det är mycket bättre ställt här i dag jämfört med för tio år sedan.
Trafiken hade jag hört mycket om innan vi kom. Och visst, det finns långa bilköer och väldigt mycket trafik i city. Men när man har bott i Bombay är det inte mycket som chockar. Trafiken här är förvisso snabbare än i Bombay, men inte alls lika högljudd (man tutar bara vid behov här: inte jämt, som i Indien) och det finns såväl välfungerande kommunikationer samt bra trottoarer. En rumänsk tjej jag träffade höll inte alls med om detta, men det är klart, allt är relativt. Jämfört med Bombay är detta ett paradis: Vi bor mitt i stan, jag kan gå omkring, jag kan åka tunnelbana och bussar och spårvagnar – och det finns fungerande internet både hemma och på kaféer. Vad mer kan man önska sig? Jo, ett nybakat vitlöksnaan och linsgrytan dal tadka. Det längtar jag väldigt mycket efter.
Bröllopsshopping
I dag har jag varit med om något av det mest indiska som finns: bröllopsshopping.
Jag gifter mig på torsdag med Siddarth, som kommer från Bangalore. Igår flög vi ner för att fixa inför bröllopet. Och det har börjat intensivt: på förmiddagen i dag besökte jag för första gången Siddarths föräldrahem i Bangalore. Enligt indisk tradition bor man i storfamilj och vanligen i makens hem. Så detta är det hus som jag och Siddarth förväntas dela med hans föräldrar (och eventuellt även bror + fru + dotter) när vi bor i Bangalore. Ett stort och fint hus med en våning för varje kärnfamilj och härliga balkonger.
Efter lite umgänge, presentöppning och chai stack vi ut för att köpa bröllopssaris. I Indien gör man gärna saker i grupp och således bestod shoppingtruppen av mig, Siddarth, Siddarths pappa, Siddarths mamma, hans faster och kusin Shilpa.
Jag behöver två saris till bröllopet, eftersom de har stuckit in en extra ceremoni på morgonen. (Siddarth försöker streta emot expansionen av bröllopsceremonierna, men lyckas inte så bra.)
Sarin jag ska ha på morgonceremonin blev en grön, traditionell sydindisk sari i lite tjockare siden.
“Huvudsarin” som jag ska ha resten av dagen blev en vacker mörkröd sari i sidencrepe.
Ovanpå detta köpte vi en vacker thali, ett halsband i guld och svarta stenar som indiska kvinnor brukar få av sin man när de gifter sig, och som de sedan ska bära varje dag livet ut. Det är alltså motsvarigheten till våra vigselringar.
Bifogar en bild på en thali. Tyvärr kan jag inte visa hur min thali ser ut eftersom jag kommer att få den i gåva av Siddarth först vid bröllopsceremonierna.
Efter att dessa stora köp var avklarade köpte vi även ett set med två tåringar, vilket tydligen är obligatoriskt, samt ett set med två ankellänkar. Dessa smycken ska vara i silver, för man har bara silver på fötter och anklar.
Det som återstår nu är att köpa hårda armband i glas, vilket är lite bökigt eftersom mina händer är ett par storlekar större än indiska kvinnors. Dessutom behöver vi sy upp matchande blusar till sarisarna och köpa underkjolar till desamma.
Sen ska vi även köpa presenter till en del av Siddarths släktingar – man inte bara får presenter vid indiska bröllop, man ska ge också. Men detta, liksom alla andra bestyr med vigseln och lunchen efteråt, fixar Siddarths snälle pappa.
