Bukarests sjätte gayparad gick igår. Tyvärr missade jag den, trots att den tydligen började rakt utanför vårt fönster på Unionstorget (Piata Uniiri). Men jag var glad att läsa att det i år för första gången inte föregick några våldsamheter!
Ett annat glädjeämne är att vår ambassadör Mats Åberg var en av de tre utländska ambassadörer som deltog i paraden. Go Mats!
Archives for maj 2009
Stringer eller korre – spelar det roll?
Det pågår en intressant debatt om neddragningarna i svensk utrikesjournalistik. Den senaste debattrundan inleddes av att SvDs man i Wien, journalisten Richard Swartz, kritiserade den egna tidningens bevakning av Josef Fritzl-rättegången. Swartz anser att svenska tidningar bevakat rättegången alltför omfattande och drar slutsatsen att kvalitetstidningen är i fara – och därmed i förlängningen även demokratin.
Olle Lidbom svarade med ett inlägg där han gläds över medborgarjournalistikens utveckling och menar att detta minskar mediernas betydelse för demokratin.
Arne Ruth tog upp tråden och utvecklade den till spåret: Vad betyder neddragningarna i svensk utrikesjournalistik för kvaliteten? Varpå SvDs redaktionschef Martin Jönsson svarar att kvalitet inte sitter i anställningsformen.
SvD meddelade nyligen att de drar in sin sista korrespondent-tjänst. För icke-journalister kommer här en kort ordförklaring:
En korrespondent är en journalist som är fast anställd vid en svensk redaktion och därifrån utsänd att bo i och rapportera från ett annat land eller region.
En stringer är en frilansjournalist som på egen hand har bosatt sig utomlands och har ett muntligt eller skriftligt avtal med en redaktion om att sköta deras bevakning från landet/regionen.
När korrespondent-tjänsterna försvinner produceras utrikesjournalistiken istället av tre grupper av journalister: av stringers, av frilansjournalister på tillfälliga reportageresor och av fast anställda redaktionsmedarbetare som skickats ut på kortare uppdrag.
Jag förstår behovet av neddragningar. Och att dra ner på utrikeskorrespondenterna är ett förhållandevis enkelt sätt att spara pengar. Jag skulle förmodligen ha gjort samma sak själv om jag var tidningschef. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är bra.
Vi lever mitt i en medierevolution och jag har inte mer än någon annan några färdiga svar eller lösningar. Jag har inte ens några orubbliga åsikter. Däremot har jag gjort några reflektioner och funderingar med utgångspunkt i min erfarenhet som journalist utomlands:
Medborgarjournalistik är fantastiskt, både för mediekonsumenter och för demokratin. Men vi kan inte förlita oss bara på medborgarjournalistik. Särskilt inte när det gäller utrikesjournalistik. Då blir vår världsbild snedvriden.
Inte bara för att vi behöver någon som förklarar skeenden och sammanhang. Hjälper oss att förstå ur ett svenskt perspektiv.
Men också för att många mediekonsumenter bara klarar att läsa nyheter på svenska och engelska. Även om alla människor i hela världen börjar Twittra kommer vårt intag begränsas av våra språkkunskaper. Att behålla fokus på den engelsktalande delen av världen är riskabelt i en tid då länder som Kina spelar en allt viktigare roll.
(Min förhoppning är dock att språkproblemet kommer att raderas i framtiden, med hjälp av webbläsare som har en inbyggd översättningsfunktion (som är bättre än dagens Google Translate)).
Att byta från korrespondenter till stringers är att förlita sig på enskilda journalisters kall.
Att flytta utomlands på egen hand som frilans är ett krävande och kostsamt projekt. Att göra det utan ett kontrakt som täcker flytt och försörjning kräver att man antingen har en partner som klarar en stor del av försörjningen i det nya landet, eller att man inte har familj. Dessutom kräver det kanske, om man inte redan är frilans, att man säger upp sig.
Det är ett personligt risktagande och kräver således stor målmedvetenhet och passion.
I en undersökning där 71 utrikeskorrespondenter tillfrågades 2007 svarade en av dem så här:
”Utrikesbevakningen kommer att tas om hand av unga journalister, utan familj och utan alltför stora krav, som reser ut på egen hand med minimala stringerkontrakt.”
Jag tror också att det är åt det hållet vi går. Om inte redaktionerna tar ekonomiskt ansvar för utrikesjournalistiken tvingas den enskilde frilansaren att ta det ansvaret. Då är det få som har råd.
Det är alltid svårt att rycka upp sina barn ur hemmamyllan för ett par års utlandstjänstgöring. Om man dessutom måste göra det utan att ha ordentlig försörjning säkrad och med en initialkostnad på tiotusentals kronor i flytt – för att inte tala om hur dyrt det kan vara att sätta sina barn i kvalitativa skolor – ja då säger det sig själv att det är en ganska begränsad skara journalister som har möjlighet och driv att göra detta.
Det är synd.
Samtidigt måste jag också påpeka: Rent egoistiskt är stringer-trenden bra. Jag älskar mitt liv som frilans och för mig öppnar det nya dörrar att redaktionerna gör fler frilansinköp. Jag kommer säkert att bo utomlands under flera perioder i mitt liv och för mig är utvecklingen därför positiv.
Jag är bara inte säker på att det är ett lyft för svensk utrikesjournalistik.
Men är detta resonemang fel. Kanske kommer utrikesjournalistiken att bli bättre – när den produceras av människor som har den passion och det driv som krävs för att bli stringer, som älskar sitt uppdrag så mycket att de tar en privatekonomisk risk för att få möjlighet att utföra det.
Se på stringers som Ola Wong, Fredrik Sperling, Carolina Jemsby och Hanna Sistek. Det finns många namn att nämna. Journalister som gör ett rent ut sagt skitbra jobb som utrikesjournalister på stringer- och frilansbasis.
Hade de kunnat göra ett ännu bättre jobb som fast anställda korrespondenter? Det har jag ingen aning om, men det vore spännande att höra deras åsikt.
En fördel med stringers är att de är hungriga. De måste man vara som frilans, och det är bra ur ett arbetsgivarperspektiv.
När jag sommarvikarierade på DN Ekonomi i fjol konstaterade redaktionen att tidningens stringers var mer intresserade av att skriva ekonomiartiklar än vad korrespondenterna var – med några undantag. Frilansarna var ju tvungna att sälja in artiklar för att dra in sin lön.
Sidospår: Med denna logik borde man göra om fler reportertjänster till frilans och låta reportrarna få betalt per publicerad artikel. Så skriver de mer. Vad tycker SJF om omvandlingen av korretjänster till stringer-avtal? Söker på fackförbundets hemsida och på Journalisten.se, men hittar inga svar. Länka gärna i kommentarsfältet om du vet något forum där SJF har deltagit i diskussionen.
Svenska Dagbladet skriver i ett svar på den debatt jag inledningsvis nämnde att deras indragning av korrespondenttjänster, som i vissa fall bytts mot stringeravtal, inte är en neddragning av kvaliteten på omvärldsbevakningen. Istället pågår en satsning på kvalitativ och fördjupande utrikesjournalistik. (Min åsikt: SvD har rackarns bra stringers.)
Noterar samtidigt att Svenskans Pelle Sten nämner omvandlingen av korrespondenttjänster till stringeravtal som ett av sina bästa redaktionella spartips i en diskussion på Jaiku.
Som jag inledningsvis sa utger jag mig inte för att ha varken färdiga svar eller orubbliga åsikter. Men diskussionen är intressant. Och bör föras.
Välkommen till min nya sajt!
Jag har byggt en helt ny sida med syfte att vara lite mer säljande. Den nya sajten är inte bara en blogg, utan har mer fokus på mitt jobb som frilansjournalist. Jag har skrivit en ny presentation av vad jag gör och lagt upp färska arbetsprover.
Tanken är att helt enkelt sälja mitt arbete bättre!
Snart kommer jag att gå igång och sälja in storys inför höstens resa i Sydamerika. Siddarth och jag landar i Peru 11 augusti, ska sedan vidare till Bolivia och hälsa på min kompis Jessica som bor där sen fyra-fem år tillbaka. Därifrån åker vi via saltöknen ner till Chile, och i november beräknar vi åka över till Argentina där vi hoppas hinna vandra i både Patagonien och Eldslandet. Vi reser hem från Buenos Aires 11 december.
Det blir en smekmånad, men även en jobbresa. Jag håller som bäst på att planera vilka artiklar jag kan skriva längs resrutten. Kom gärna med förslag och tips!
Med förhoppning om att imponera på nya redaktörer har jag nu alltså vässat sajten, och även tagit med en del resejournalistik jag gjort. Det som återstår är att lägga upp en CV.
Arbetet tog tre dagar. Det var jättekul men rackarns pilligt. Det var länge sen jag grottade ner mig i webbpublicering på kodnivå. Jag gillar det men det tar tid.
När man jobbar i WordPress utgår man från så kallade teman. Det innebär att någon annan har skapat ett grundutseende för en hemsida, som du sedan kan gå in och ändra i. Att göra dessa ändringar är inte lätt om du inte har bra koll innan du börjar.
Här kan ni se originalsajten jag utgick från.
En av effekterna av den nya utformningen är att RSS-flödet har bytt plats. RSS-flödet finns nu här.
Ni som ännu inte använder en RSS-läsare för att följa bloggar och nyheter rekommenderar jag att testa Google Reader. Jag har tidigare skrivit en kort instruktion till hur det funkar för tidningen Journalisten.
En annan förändring är att man inte längre kan få en överblick av alla inlägg som skrivits direkt när man går in på www.bjerre.se. Jag gillar inte riktigt det. Därför har jag skapat en annan sida där alla blogginlägg samlas. Den ligger under rubriken blogg och heter ”Alla inlägg”.
Ni som bara vill läsa blogginläggen och inte vill mötas av framsidan varje gång ni går in kan gå direkt till den sidan.
Tyck gärna till om sajten! Om det är något som har blivit sämre ska jag försöka lösa det.
Uppdaterad: Ny RSS-adress
Uppdatering 20/5: Den nya RSS-adressen är http://www.bjerre.se/feed/rss/
Ursäkta besväret!
___________________________________________________
Jag är precis på väg att bygga om sajten – det ska bli en presentationssida av min journalistverksamhet där bloggen ligger som en underavdelning på sajten.
Detta kan möjligen innebära att RSS-flödet flyttas.
Jag återkommer inom kort med mer info om detta, skriver detta inlägg redan nu eftersom det inte går att nå er som läser via RSS-annars, ifall flödet faktiskt flyttar.
Jag förstår att jag inte låter som att jag har totalkoll nu – och det har jag inte heller. Men det är ganska roligt att bygga sajter. Första gången jag byggde en egen hemsida var 1995 och det har inte direkt blivit lättare – däremot snyggare.
Tendensiös bildjournalistik på DN.se
Jag är ingen konspirationsteoretiker och vet att fel som sker på redaktioner till 99,9 procent sker på grund av tidsbrist eller slarv.
Därför tror jag inte heller att nedanstående ettabild på DN.se är följden av någon enskild journalists politiska åsikter, utan snarare obetänksamhet. Resultatet är dock ändå detsamma: tendensiös bildjournalistik.
Här har man alltså valt att illustrera vad som sägs vara slutet på inbördeskriget i Sri Lanka, där den tamilska minoriteten stridit för ökad självständighet och där FN och Internationella Röda Korset den senaste tiden talat om en ”ofattbar humanitär katastrof”, med en bild där en regeringssoldat hjälper en gammal man halta fram över vägen. Bildtext: ”En åldring får hjälp av armén”.
Det är lätt att bara slänga ut en bild när man sitter som ettaredaktör på en tidning. Men en bild kan bära en oerhört stark laddning. Hade jag varit en av de tamiler som lever i exil i Sverige hade jag blivit upprörd när jag såg denna bild och bildtext. Tänker man på de tusentals civila som tros ha dött de senaste månaderna kan man bli upprörd helt utan att vara tamil.
Kanske tyckte fler detsamma – bara tio minuter efter att jag tog skärmdumpen är bilden borta.
Om korruption
Ordet korruption ger många associationer. Boforsskandalen. Oljepolitiker i USA. Journalister som åker på bjudresor.
Korruption kan upplevas som positiv av individen – som min bekant i Bombay som kör hem från krogen full varje helg och betalar 330 kronor i mutor de gånger han åker fast. Det är billigare och mer praktiskt för honom att köra rattfull än att ta taxi.
Men i grund och botten handlar korruption om att människor missgynnas. De som missgynnas är de som saknar medel. De som inte kan försvara sin position, inte har råd att köpa en bra plats i vårdkön, eller som inte kan muta domaren och därmed förlorar sin mark till maffian.
En sån försvarslös person såg jag här i Bukarest igår. Rumänien är känt för att vara ett samhälle med utbredd korruption. Korruptionen finns överallt: i rättsväsendet, i skolan, i sjukvården, hos politikerna.
Igår stod jag och väntade på Siddarth i de centrala delarna av stan. Strax intill mig hade en kvinna parkerat en rullstol. I den satt en liten pojke. Hans armar och ben var smala, förkrympta och obrukbara. Han satt tillbakalutad i rullstolen och kvinnan hade korsat hans ben framför honom, högt upp, för att visa upp hans elände för förbipasserande. Hon tiggde pengar, någon gick förbi och gav ett par lei. Hon såg rätt sliten ut. Pojken var inte riktigt närvarande, hans ögon var halvslutna och han såg ut att vara väldigt trött, närmast apatisk.
Så kom polisen. Två farbror polis promenerade stadigt upp för gatan. När de passerade förbi den rullstolsburne pojken och kvinnan stannade en av dem till. Den andre fortsatte vidare.
I tyst samförstånd rullade kvinnan bort rullstolen till en annan del av trottoaren, slutade tigga. Hon passerade nära intill polisen. När han strosade vidare stoppade han ner något i fickan. Gissningsvis en muta.
Efter någon minut anslöt en man till den lilla familjen. Han såg ännu mer sliten ut. Pratade lite för högt, jag kände igen ordet ”alkohol”. Den lille pojken såg lika apatisk ut som tidigare.
Tänk om polisen i Rumänien hade gjort sitt jobb. Vad hade det betytt för denne lille pojke? Hur hade hans liv sett ut om han fötts i ett land där polisen inte låter sig mutas av vuxna som vill använda funktionshindrade barn för att tjäna pengar? Hade han kanske fått gå i skolan då? Hade sjukgymnastik kunnat göra en skillnad? Hade han kunnat leka med vänner, hade han kunnat få en självkänsla som byggs på annat än att vara någon slags missbildad kassako?
Nästa gång jag hör ordet korruption är det denne pojke jag kommer att tänka på.
Portvakter
Jag är för ung för att minnas portvakterna i Sverige. Men vad jag förstått var det inte något särskilt statusfyllt jobb.
Det är det heller inte här i Rumänien. Vi har en portvakt i vårt hus. Eller, vi har flera – det är fyra olika män som turas om att ta passen. Vår entré är bemannad dygnet runt. De brukar sitta och titta på teve. Ibland super de. Tre av dem ser alkoholiserade ut. Den fjärde tror jag har något psykiskt problem, han är extremt intensiv och ibland aggressiv. Riktigt obehaglig faktiskt, och ett av skälen till att vi nu försöker byta lägenhet. Han ser yngre och friskare ut än de andra, men han är den enda vi faktiskt sett sitta och supa på jobbet.
En av vakterna är vår favorit – han är den enda som pratar lite engelska. Han har inga framtänder men han är snäll och glad. Ibland ber han om 10 lei till cigaretter. ”Ni får tillbaks dem nästa vecka.” Han ser så generad och skamsen ut när han ber om pengar att det skär i hjärtat.
I Indien finns inte portvakter, däremot säkerhetsvakter. Det är en stor skillnad. Säkerhetsvakterna i Indien har uniform. De har ett bra jobb och yrkesstolthet. När jag bodde hos Ingegerd och Rumi i Bangalore var det, som jag minns, två män som alternerade. De var väldigt snälla, hjälpsamma och ansvarsfulla. De hade ett viktigt jobb, det märktes.
I vårt bostadsområde i Bombay fanns en hel säkerhetsorganisation. Det var en gated community och två till fyra personer bemannade varje ingång – en av dem hade en bom och bara den krävde ju minst en heltidstjänst. Dessutom turades fem-sex spensliga karlar om att dygnet runt bevaka vår husentré.
Säkerhetsarbetet var faktiskt riktigt samvetsgrant: ingen tilläts åka ut ur bostadsområdet med några prylar utan att ha skriftligt intyg från en boende. Annars stoppades de vid bommen och fick åka tillbaka. Det hände flera gånger.
Här i Bukarest känner jag mig ganska trygg, men inte lika trygg som i Indien. Där känns det aldrig som att man behöver vara rädd, det finns alltid så mycket folk i närheten som skulle rycka in om något händer. Här är det mer som i Sverige – det finns ödsliga gatkrokar och nån gång har vi stött på en öde tunnel där det stått ett gäng ungdommar och sniffat lim. Jag skulle aldrig påstå att det är farligt här, men nog känns det lite råare än i Sverige.
Man ska helst undvika öde gator här, för gathundarnas skull. Även om situationen med gathundarna inte alls är så farlig som vissa sagt så är jag försiktig. Det finns en hel del gathundar här, och de är stora och grova. (Man måste vara tjockpälsad för att överleva vintrarna här. ) Men i fjol gjorde Bukarest en utrensning bland hundarna inför ett EU-toppmöte. Det är därför betydligt färre hundar i stan nu.
Vid utrensningen bussade man tusentals hundar till en skog – där de har förvildats och sedan börjat spridas till en näraliggande stad. Så egenligen har problemet förvärrats. Men det är en annan historia – och en annan stad…