Webbdagarna med Internetworld
I veckan har jag varit med som moderator på Webbdagarna, som arrangeras av Internetworld.
Jag har tillsammans med många andra deltagare rapporterat om innehållet på Twitter. Men jag tänkte även skriva ner ett litet urval av alla intryck här.
Det blev ett lyckat event med många bra talare. De spår jag modererade var mobila webben och sociala medier, två av de mest spännande trenderna just nu.
I spåret Sociala medier fick vi bland annat höra Kristin Heinonen från byrån Good Old prata om hur sociala medier gör alla företag till mediehus. När företag kommunicerar mer och i fler kanaler måste de också börja tänka som redaktörer och journalister. Vad är läsarna intresserade av?
Annika Lidne, vd på Disruptive Media, gav en crash course i Twitter och tipsade om att för varje grej du som företag vill kommunicera ut på Twitter, även publicera tolv grejer som är av nytta för de som läser.
På spåret Mobila webben pratade Pontus Jeppsson, som är mobilchef på IDG, om appar och mobila sajter. Appar kan ge större utväxling på kort sikt, medan en mobilsajt ger mer på lång sikt. Iphone-användarna i Sverige är i dag främst män i åldern 25-34.
Daniel Eliasson på mobilbyrån Apegroup berättade att en app kostar ungefär 100-150 000 kronor att utveckla för en plattform. Vill man göra appen för fler plattformar kan det i runda slängar kosta ungefär 60 procent ytterligare att ta fram.
En standardisering är med andra ord angelägen.
Bra råd för en bra app – från Daniel Eliasson:
- Tänk nytta för användaren, rätt känsla och aktualitet.
- Försök hitta nya intäktsmodeller med appen.
- Gör det inte för svårt för dig – börja med en plattform.
- Synka appen med andra marknadsföringskanaler.
- Testa mycket och utveckla appen vidare efter lansering.
Några oneliners från Webbdagarna:
“Vi lever i en tid av epidemisk narcissism.” – Anders Mildner
“Twitter är, till skillnad från Facebook, inte ett ungdomsmedium. På Twitter finns opinionsbildare, journalister, politiker, marknadsförare, PR-konsulter, kommunikatörer.” – Annika Lidne
“Våga släppa företagsrösten och vara en av användarna!”. – Olle Ahnve, PR-konsult som jobbat med Sony Ericssons företagsblogg, ger råd om företagbloggande.
“Ju mer vi bryr oss och ju mer vi är närvarande och respekterar alla – desto mindre hat får vi.” - Gustaf Brusewitz på Sony Ericsson om företagsbloggen.
“Sociala medier är en infrastruktur där vi kan dela saker med varandra.” – Kristin Heinonen
“Mobile first!” – Pontus Jeppsson citerade Google. I dag bör den mobila webben komma först.
“Vem är du connectad med och vilka är de i sin tur connectade med? Det är din privata ödesfråga.” – Alexander Bard
Nytt tjänstefolk
Mina svärföräldrar har nytt tjänstefolk. Det är ett par i 20-25-årsåldern som kom i söndags och tjejen håller nu på att lära sig att städa här hemma.
Det unga paret är från en by omkring tre timmar från Bangalore. Det är första gången de är i storstan och de tittar storögt på allting. De har aldrig sett så mycket trafik, så många hus – eller för den delen sånt golv som vi har här hemma. Allt är nytt och annorlunda mot deras by och deras hus – som jag misstänker är byggda av cement eller möjligen med jordgolv.
De har en liten dotter, som de har lämnat kvar i byn. Mormor och morfar tar hand om henne.
Tjejen ska jobba med att städa här hemma – i Indien är det så dammigt att man måste skura golven var och varannan dag. Killen ska söka jobb, kanske får han jobb med att vakta ett hus här i området. Ingen av dem kan läsa och skriva.
Mina svärföräldrars hus är ett storfamiljshus. I källaren finns ett rum där faster Bama bor med eget badrum. Där finns också en lokal om cirka 50-60 kvadrat, som de borde hyra ut till ett företag – det har bara inte blivit av. Lokalen har eget badrum den med. Alla rum har som regel eget badrum i Indien.
På bottenvåningen finns köket, med öppen planlösning mot vardagsummet. Det är omkring 4-5 meter högt i tak i vardagsrummet, huset är arkitektritat med härligt ljusinsläpp i alla rum – men trots det blir det inte särskilt varmt. Det är man tacksam över så här på sommaren.
Bottenvåningen rymmer också svärmor och svärfars sovrum.
En trappa upp bor jag och Siddarth. Rummet är cirka 30 kvadrat med stor dubbelsäng, hörnbalkong, soffa, och inte minst vår real HD-tv från Samsung som vi köpte när vi bodde i Bombay. Vi har också ett skrivbord, där sitter jag just nu och skriver. Det finns också ett stort badrum med vackert och praktiskt stengolv i duschen.
Två trappor upp finns Srinis rum – Siddarths äldre bror. Det är till skillnad från vårt rum inte inbott än. Gissningvis kommer de heller aldrig att bo där permanent, eftersom Srini bor och arbetar i Bombay sedan flera år tillbaka tillsammans med sin fru Smitha och deras charmiga dotter Shriya, som snart fyller fyra.
Rummet är lika stort som vårt, med skillnad att badrummet är större och innehåller en walk-in closet. Där finns en likadan hörnbalkong som vår, med fin utsikt dessutom. Nackdelen med det rummet är att det blir varmt där på sommaren eftersom det är översta våningen och solen ligger rakt på.
Utanför vårt rum finns också vad Siddarth kallar för en liten studio – ett öppet rum som ligger liksom på en avsats mellan trappan ned och trappan upp. Det är cirka 15 kvadratmeter och där har vi placerat vår soffa från lägenheten i Bombay. Det är ett väldigt ljust och fint rum där det är mysigt att sitta och jobba med datorn i knät.
På taket finns en stor terrass. Den är inte inredd, och används i dag bara till att hänga tvätt. Jag drömmer om att lägga gräs där uppe, ställa ut vackra blommor, bygga ett bambutak att skugga sig under och ställa ut fina möbler.
Huset är ett parhus – vägg i vägg finns en annan bostad, ungefär hälften så stor som denna. Den delen av huset hyrs ut till ett par i 30-årsåldern.
Det finns också en mycket liten trädgård, med ett mangoträd som vi når från balkongen.
Huset byggdes för fem-sex år sedan. Det gamla huset täckte bara hälften av tomten, då fanns här också tre kokosnötsträd som gav omkring 500 kokosnötter om året, berättade min svärmor igår. Siddarths farmor brukade när hon levde sälja de kokosnötter familjen inte behövde för 5 rupier styck. (Omkring 80 öre.)
Och jo, den sista delen av huset höll jag nästan på att glömma. Det är ett litet rum, med egen toalett (dock i indisk stil – alltså med porslinshål, inte stol) där tjänstefolket bor. Det är lite gammeldags att ha tjänstefolket boende hos sig, men Siddarths föräldrar tillhör en annan generation och vill gärna ha det så. Och för det unga paret är det en bra deal att få mat, bra boende och en förhållandevis hög månadslön.
Förra gången vi var här, för 6-7 veckor sedan, bodde ett annat par här. Tjejen var väldigt rar, smart och snabblärd. Hon blev dock gravid med sitt andra barn, fick stora problem med illamående och kunde inte längre arbeta. Därför har hon nu åkt tillbaka till sin hemby. Svärmor berättade att hon trivdes så bra i huset att hon grät när hon åkte härifrån.
Innan dess bodde en pojke här i flera år. Han var 13, tror jag, när han kom, och 16 när han försvann. Barnarbete är inte tillåtet i Indien, och Siddarth var orolig för att hans föräldrar skulle få problem med att pojken hjälpte dem städa. Men anledningen till att han bodde här var inte främst för hemhjälpens skull, utanför att familjen blev tillfrågade om de kunde ta hand om honom. Även denne pojke kom från en by, han hade rymt hemifrån. Han hade inga pengar och ingenstans att ta vägen. Så han fick flytta in här, leva mer eller mindre som en familjemedlem och hjälpa till med städningen.
Siddarth och hans föräldrar försökte peppa killen att börja plugga, men han ville inte. Han ville bli skådespelare i Bollywood. Men hans initiativförmåga verkade tyvärr inte vara så stor.
För några månader sedan stack han. Tråkigt, man hade önskat att det kunde ha blivit en glad historia där han började läsa, skaffade sig ett bra jobb och levde ett annats lags liv med nya möjligheter. Men det kan vara svårt att förklara fördelarna med att utbilda sig till någon som inte har det i sina referensramar, och det går ju inte att motivera någon som inte vill.
