Ny terrorattack i Indien

Ikväll skedde det första terrorattentatet i Indien sedan 26 november-attacken i Bombay.

Återigen är det utlänningar som är måltavlan. Denna gång meditationsturister i staden Pune.

Det kafé som bombats är German Bakery, som framför allt besöks av gäster hos det världsberömda Osho International Meditation Center. Till detta meditationscenter vallvärdar både västerlänningar och indier.

Enligt indiska tv-nyheter har någon hittat en väska som troddes vara kvarglömd. När man öppnade väskan smällde det.

I skrivande stund anges dödssiffran till åtta, varav tre är utlänningar.

Säkerheten har ökat kraftigt i Bombay sedan attentatet 2008. Kroppsvisitering är numera standard när man ska besöka en shoppinggalleria, visumreglerna har skärpts ordentligt och det har blivit svårt att få tag i ett simkort utan omfattande dokumentation.

Men att terroristerna skulle slå till mot ett fik där västerlänningar tar igen sig med en latte efter en dags meditation, det var det nog ingen som hade förutsett.

Finanskris i Frankfurt

Den här veckan är jag på stipendieresa till Frankfurt. Det är Journalistfonden som betalar för att tio svenska ekonomijournalister ska lära sig mer om internationell ekonomi. Utbildningen ges i Tysklands finansiella huvudstad Frankfurt och innehåller en rad intressanta studiebesök. Fokus ligger på finanskrisen och jag lär mig massor!

På förmiddagen i dag besökte vi SEB som har en ganska omfattande verksamhet här i Frankfurt. Deras chefsekonom dr Klaus Schrüfer berättade om den tyska ekonomin i nuläget och hans prognos framöver. Han pratade bland annat om att…

• Den dyra euron är ett problem för Tyskland, som liksom Sverige är starkt exportberoende. Detta gör recessionen allvarligare i Tyskland än i exempelvis Frankrike och Spanien.  Den utländska efterfrågan har gått ned 35-40 procent sedan i fjol.
• Den tyska ekonomin ligger på den lägsta nivån sedan återföreningen. Recessionen är den största sedan andra världskriget.
• Det finns indikationer på en stabilisering under nästa halvår.
• De första sprickorna i kapitalmarknaden såg dr Schrfer i september 2007. Men då trodde han, liksom de flesta andra, att det var något som hände enbart i USA och inte påverkade Europa.
• Tyska politiker försöker stimulera ekonomin genom att få tyskarna att fortsätta köpa nya bilar. Staten betalar 2500 euro för varje bil som skrotas. Detta gynnar både den tyska ekonomin och resten av världen – tyskarna köper inte bara inhemska bilar.
• Många väljer att skrota sin gamla bil istället för att sälja den, trots att de hade fått mer pengar om de sålt den, berättade Klaus Schrüfer. “Sådana är vi tyskar.”  Sustainability, anyone?!
• Inflationen i Tyskland ligger nu på 0 procent.
• En annan stimulansåtgärd är att man låter företag korttidsanställa personal på bara några dagar i taget. Tanken är att man ska använda denna typ av anställningsform innan ekonomin är stabil nog för att kunna expandera genom fasta anställningar. Staten betalar en del av lönen.
• Europeiska centralbanken, ECB, kommer att sänka räntan igen snart, tror Klaus Schrüfer. Den kommer att hamna kring 0,5 procent och ligga kvar där tills sluteta v 2010.

På eftermiddagen besökte vi börsen här i Frankfurt. De har nyligen renoverat lokalerna och lyckats illustrera marknadens rörelser i arkitekturen, med en känsla av “det är här det händer”. Ett kul exempel är ett golv på besöksvåningen, där de 160 tyngsta aktierna har varsin liten ruta. När en affär genomförs med en av aktierna lyser rutan: grönt om denna affär hade ett högre värde än den förra med samma aktie, rött om aktiens värde gått nedåt.

I morgon träffar vi bland annat finansanalytiker, och på torsdag ska vi till Europeiska centralbanken. Coolt!

Välkommen till min nya sajt!

Jag har byggt en helt ny sida med syfte att vara lite mer säljande. Den nya sajten är inte bara en blogg, utan har mer fokus på mitt jobb som frilansjournalist. Jag har skrivit en ny presentation av vad jag gör och lagt upp färska arbetsprover.
Tanken är att helt enkelt sälja mitt arbete bättre!

Snart kommer jag att gå igång och sälja in storys inför höstens resa i Sydamerika. Siddarth och jag landar i Peru 11 augusti, ska sedan vidare till Bolivia och hälsa på min kompis Jessica som bor där sen fyra-fem år tillbaka. Därifrån åker vi via saltöknen ner till Chile, och i november beräknar vi åka över till Argentina där vi hoppas hinna vandra i både Patagonien och Eldslandet. Vi reser hem från Buenos Aires 11 december.

Det blir en smekmånad, men även en jobbresa. Jag håller som bäst på att planera vilka artiklar jag kan skriva längs resrutten. Kom gärna med förslag och tips!
Med förhoppning om att imponera på nya redaktörer har jag nu alltså vässat sajten, och även tagit med en del resejournalistik jag gjort. Det som återstår är att lägga upp en CV.

Arbetet tog tre dagar. Det var jättekul men rackarns pilligt. Det var länge sen jag grottade ner mig i webbpublicering på kodnivå. Jag gillar det men det tar tid.
När man jobbar i Wordpress utgår man från så kallade teman. Det innebär att någon annan har skapat ett grundutseende för en hemsida, som du sedan kan gå in och ändra i. Att göra dessa ändringar är inte lätt om du inte har bra koll innan du börjar.
Här kan ni se originalsajten jag utgick från.

En av effekterna av den nya utformningen är att RSS-flödet har bytt plats. RSS-flödet finns nu här.
Ni som ännu inte använder en RSS-läsare för att följa bloggar och nyheter rekommenderar jag att testa Google Reader. Jag har tidigare skrivit en kort instruktion till hur det funkar för tidningen Journalisten.

En annan förändring är att man inte längre kan få en överblick av alla inlägg som skrivits direkt när man går in på www.bjerre.se. Jag gillar inte riktigt det. Därför har jag skapat en annan sida där alla blogginlägg samlas. Den ligger under rubriken blogg och heter “Alla inlägg”.
Ni som bara vill läsa blogginläggen och inte vill mötas av framsidan varje gång ni går in kan gå direkt till den sidan.

Tyck gärna till om sajten! Om det är något som har blivit sämre ska jag försöka lösa det.

Uppdaterad: Ny RSS-adress

Uppdatering 20/5: Den nya RSS-adressen är http://www.bjerre.se/feed/rss/

Ursäkta besväret!

___________________________________________________

Jag är precis på väg att bygga om sajten – det ska bli en presentationssida av min journalistverksamhet där bloggen ligger som en underavdelning på sajten.

Detta kan möjligen innebära att RSS-flödet flyttas.

Jag återkommer inom kort med mer info om detta, skriver detta inlägg redan nu eftersom det inte går att nå er som läser via RSS-annars, ifall flödet faktiskt flyttar.

Jag förstår att jag inte låter som att jag har totalkoll nu – och det har jag inte heller. Men det är ganska roligt att bygga sajter. Första gången jag byggde en egen hemsida var 1995 och det har inte direkt blivit lättare – däremot snyggare.

Bukarest vs landsbygden, köttkonserver och dans

Nu har vi varit nästan två månader i Bukarest. I början av veckan kom jag ut på landet för första gången. Jag gjorde en tågresa till staden Sibiu, en fin medeltida stad i Transylvanien som byggdes av saxarna. Det tyska namnet på staden är Herrmanstadt – en majoritet av invånarna var tidigare etniska tyskar, men de flesta av dem har nu flyttat till Tyskland. Emmigrationen skedde framför allt under kommuniståren. Nu är stadens invånare till 95 procent rumäner.

Jag har  ofta fått höra att skillnaden mellan huvudstaden Bukarest och resten av landet är stor. Jag träffade härom veckan Janne Kettnaker, chef för Exportrådet här i Bukarest, som beskrev Rumänien som två olika ekonomier. Löner och priser skiljer stort mellan Bukarest och resten av landet. Och på landsbydgen finns det mycket fattigdom.

Det jag såg under tågresan bekräftade det Janne och andra berättat. Utanför fönstret passerade bönder som körde hö med häst och vagn, och fåraherdar med käpp låg och vilade eller vandrade med sin boskap. Några traktorer åkte vi förbi, men även ett par kvinnor som gick på åkern och sådde för hand.

En helt annan värld än moderna Bukarest.

Även staden Sibiu var en annan värld. Vackra, gamla hus i tysk stil. Och en fantastisk fin “gamla stan” som var nästan helt avstängd från trafik – fjärran från Bukarests sexfiliga boulevarder.  Jag gillar Bukarest, men Sibiu var något helt annat. Och så har ju regionen faktiskt också varit ett helt annat land – Transylvanien har tillhört Österrike-Ungern, och Sibiu var ännu längre tillbaka en saxisk huvudstad. För hundra år sedan var drygt hälften av befolkningen tyskar, enligt Wikipedia. Där slutar mina stapplande historiekunskaper, andra berättar nog detta bättre. Men Rumäniens historia blir mer och mer fascinerande ju mer jag läser om den.

Landskapet på vägen till Sibiu var periodvis mycket vackert, med bergskedjan Karpaternas snötäckta toppar i horisonten. I kväll ska vi till Transylvanien igen tillsammans med vännerna Kattis och Gary som är på besök från Stockholm. Denna gång blir det dock en lite kortare resa – till populära Brasov som ligger vid foten av bergen i Transylvanien.

Tågen här är inte moderna. De ser ut att vara 50-60 år gamla och jag misstänker starkt att de outsourcat driften till Indian Railways: tågen är långsamma och vagnarna ordentligt smutsiga.

Toaletterna i den andraklassvagn jag reste i susar upp som nummer tre på listan över de äckligaste toaletter jag sett i mitt liv. Och det säger en hel del eftersom jag har vistast i Indien i totalt cirka ett och ett halvt år. Sitsarna var igengrodda av brungrå smuts – de var högst sannolikt även de 50-60 år gamla. I Indien har man ändå fördelen av att de otäckaste toaletterna inte har någon sits, utan har ett “hål i marken”, så att även vi kvinnor slipper oroa oss över att någon hudyta ska komma i kontakt med eländet.
Men jag gillar att åka även sunkiga tåg, och sätena var bekväma. Så jag är helnöjd med resan, även om det var lite saftigt att 28 mils resa tog sju timmar i vardera riktning.

Jobbet jag gjorde i Sibiu var en intervju med CIOn (IT-chefen) för Scandia Romania – Rumäniens största tillverkare av köttkonserver. Rares Popescu, som CIOn heter, är 35 år gammal och har infört tillverkningsföretagets första affärssystem. De har gått från 16 till över 120 datorer på fyra år och det är naturligtvis ett jättestort jobb att få med sig alla anställda i skiftet när arbetsprocesser ska datoriseras och förändras. Intervjun publiceras längre fram i tidningen CIO Sweden.

Rares tog med mig till deras fabrik i Sibiu. Där tillverkas alltså köttkonserver, bland annat den populära “Paté Sibiu”. Jag var lite orolig för lukten innan jag åkte dit, jag har ju inte ätit kött på ett tag nu och man vänjer sig av med det ganska fort. Men det var ingen större fara, grislevern som levererades fryst i 20-kiloslass från Tyskland hade en lite skarp lukt när den maldes ner till paté, men i övrigt var det ganska mycket som vilken fabrik som helst. De har inget slakteri.

Jag har äntligen börjat lägga upp lite bilder på Flickr, här hittar ni mina Bukarest-bilder. (Du som läser det här direkt på bloggen ser också de senaste bilderna i vänsterkant.)

Fick igår också en ny kamera levererad som jag kan spela in HD-video med! Är väldigt uppspelt över detta. Det är en Sony Cybershot DSC-T500 som vi fått rekommendade av Siddarths bror, som visat fina filmer från kameran på sin HD-TV. Det är en kompaktkamera som till skillnad från min systemkamera är lätt att ta med överallt, och stillbilderna blir hyggliga.

Har gjort ett test med att ladda upp en film på Youtube. Den blev lite hackig tycker jag. Men det är verkligen kul att kunna använda video nu – i Indien var uppkopplingen så långsam att det inte ens gick att titta på video, än mindre ladda upp.
Se videon från igår kväll – traditionell rumänsk dans på restaurangen Cara cu Bere i Bukarest

Slumdog Millionaire

Imorgon har den Oscarsbelönade filmen Slumdog Millionaire premiär i Sverige. Jag såg den i Indien innan vi åkte. Det är en bra film – se den! Men den har också en lite bitter bismak. Det är inget vidare kul för Indien att den bild som nu reser världen runt är den bild man skäms allra mest för: den av fattigdomen.

Varför älskar den västerländska publiken att se vår misär? frågar man sig i Indien. Själv är man inte lika betagen i att se vardagens lidande på vita duken.

Jag såg ett intressant indiskt debattprogram strax efter premiären där en rad intressanta frågor togs upp. Bland annat diskuterades följande rubriker:
- Why does the west like story of poor?
- Will Bollywood ever showcase Indian Poor?
- Indian Cinema not Reaching Wider audience?

Varför vi i väst gillar historier om fattiga indier beror säkert på flera saker. Ett skäl är sannolikt att det är exotiskt. Ett annat är kanske att det stämmer väl överens med den bild vi har och med våra fördomar. Att se en film om moderna indier i storstad, som lever ungefär samma liv som moderna människor i alla storstäder, är inte lika intressant.

Om Bollywood någonsin kommer att visa upp fattigdomen är en bra fråga. Visst görs det seriösa, bra samtidsskildringar i Indien, men underhållningen är klart dominerande i Bollywood. Det är glitter, glamour, vackra människor och musik och dans.
Ett skäl jag har hört är att den stora gruppen biobesökare är fattiga människor på landsbygden. De går på bio för att under tre timmar bli underhållna och tänka på helt andra, roligare saker än deras egen vardag.
För dem är det inte så lockande att gå på bio och se andra fattiga människors misär. Man vill resa i fantasin, njuta och glädjas.
Detta stämmer säkert, även om jag tycker att det rimligen borde finnas ett visst intresse för filmer med igenkänning och viktiga budskap även i denna grupp.

Varför indiska filmer inte når en större publik utomlands var den tredje frågan. Slumdog Millionaire är ju ingen indisk film. Som intern affärsangelägenhet för Bollywood är frågeställningen intressant. De vill såklart nå ut mer, inte bara för att sprida en annan bild av Indien utan också för att tjäna pengar.
Själv tror jag inte att de klassiska indiska Bollywood-filmerna kommer att få någon jättepublik utomlands. De orealistiska berättelserna, svulstiga dansscenerna och det ofta överdramatiska agerandet ligger alltför långt ifrån våra filmpreferenser. Däremot kan och borde kvalitativa indiska samtidsskildringar spridas. Kanske kan Slumdog Millionaire hjälpa till att öka intresset för dessa filmer.

Reaktionen i slumområdena
Hur har då reaktionen från de fattiga Bombaybor som skildras i filmen varit?
Vissa tidningar har rapporterat att folk i slumområdena är förbannade. “Vi är inga slumdogs! Åk hem!” har man skrikit i något område. Andra tidningar rapporterar att folk i slummen inte bryr sig och vet knappt att filmen finns. Ytterligare andra säger att de är stolta över att deras område skildras i en berömd film.
Som så ofta i Indien är det snudd på omöjligt att dra några generella slutsatser, det finns lika många åsikter som det finns människor.

Men en sak är iallafall klar: Slumdog Millionaire är inte någon odelad succé för Indien. Slummen och fattigdomen är inte den bild man vill sprida av  landet. Och även om fattigdomen och slummen i allra högsta grad finns där och inte ska sopas under mattan, tycker även jag det är tråkigt att vi ofta inte får se mer än så.

PS: För den som är intresserad att läsa mer om Bollywood rekommenderar jag journalisten Pär Janssons bok Bollywood- Indiens drömfabrik. Men tyvärr måste man leta på bibliotek eller antikvariat, för den är definitivt slut i lager enligt Bokus.

Dhobi ghats i Bombay – världens största utomhustvätteri. Här utspelar sig en av de mest dramatiska scenerna i Slumdog Millionaire. Scenen skildrar upploppen på 1990-talet, då grannar mördade grannar i slummen.

Kall stad, varma människor

Rumäner är överraskande varma och vänliga.  Jag hade visserligen hört det innan, men bemötandet här har varit över förväntan.

Igår när jag kom hem efter lunch från att ha gjort några ärenden stod dörren på glänt. En av de två trevliga systrar som städar vår lägenhet två gånger i veckan (!) var där och jobbade.

Denna glada, paranta dam tog tag i mina armar, kramade om mig, smällde sedan två blöta pussar på min högra kind och utbrast “Jag är som en mor för dig!”.

Hon pratar inte ett ord engelska, jag vet ännu inte vad hon heter och vi har bara träffats två gånger. Men vi ska bli vänner har hon lovat.  Ja tack, det låter trevligt.

Bukarest calling

Sen snart en vecka tillbaka befinner jag mig i Bukarest, Rumäniens huvudstad. Siddarth arbetar på Accenture här och jag jobbar på som vanligt – med artiklar inom internet och IT, och från nästa vecka ska jag skriva en bok om E-handel tillsammans med Urban Lindstedt.

Jag vet att jag borde blogga om bröllopet och en massa annat. Men först några snabba rader om Bukarest.
Det är en stor stad med svenska mått, över 2 miljoner invånare. Hela landet har cirka 22 miljoner invånare. “Så det är ett stort land” sa killen som hämtade oss på flygplatsen. Siddarth bet sig i tungan så att killen fick fortsätta vara stolt över det.

Innan vi åkte hit fick jag höra att rumäner är väldigt trevliga, speciellt på landsbygden. Jag tycker att det stämmer även här i huvudstaden. Många är varma och vänliga. De unga pratar bra engelska, de flesta andra ingen alls eller mycket litet. Jag har anmält mig till en kurs i rumänska som går på nätet från Lunds universitet, så jag kan förhoppningsvis snart göra mig bättre förstådd.

Vädret är bedrövligt. Jag känner mig som hemma, Siddarth tycker att det är exotiskt. Snöslask och kring nollan. Blött och eländigt. Men snart är det vår, i mars har jag blivit lovad att den ska komma.

Staden är inte särdeles vacker. Det finns några mysiga kvarter, men det mesta av det pampiga och fina blev antingen sönderbombat under andra världskriget, eller förstördes i de två stora jordbävningar som skakat Bukarest.
Ett mycket vackert inslag är dock kyrkorna. Man är kristet ortodox här. Kyrkorna har torn som i Ryssland, vackra fönster och när vi gick förbi en här i närheten i söndags ljöd vacker körsång högt ut på gatan. Magiskt.

Maten är märkligt nog nästan lika dyr som hemma. Trots att medellönen ligger kring 3000-4000 kronor i månaden. Får det inte att gå ihop. En del rumäner jag pratat med har hänvisat till att många har sålt av land under boomen, spenderat dessa snabba pengar och att denna konsumtion drivit upp priserna.  Andra säger helt enkelt att många har väldigt svårt att få det att gå runt. Även om det är mycket bättre ställt här i dag jämfört med för tio år sedan.

Trafiken hade jag hört mycket om innan vi kom. Och visst, det finns långa bilköer och väldigt mycket trafik i city. Men när man har bott i Bombay är det inte mycket som chockar. Trafiken här är förvisso snabbare än i Bombay, men inte alls lika högljudd (man tutar bara vid behov här: inte jämt, som i Indien) och det finns såväl välfungerande kommunikationer samt bra trottoarer. En rumänsk tjej jag träffade höll inte alls med om detta, men det är klart, allt är relativt. Jämfört med Bombay är detta ett paradis: Vi bor mitt i stan, jag kan gå omkring, jag kan åka tunnelbana och bussar och spårvagnar – och det finns fungerande internet både hemma och på kaféer. Vad mer kan man önska sig? Jo, ett nybakat vitlöksnaan och linsgrytan dal tadka. Det längtar jag väldigt mycket efter.

Vintern är över

Hela hösten har jag svettats i vår icke-luftkonditionerade lägenhet. Alla sa åt mig att oktober är värst – det är som en extra sommarmånad, som ligger mellan monsunen och vintern.
Oktober gick och november kom. Inte sjutton blev det svalt.
November gick och december kom. Inte sjutton blev det svalt.
Jag åkte till Sverige – där var det djäkligt svalt.

I mitten av december fick jag höra att Bombay äntligen kylts ner. Nu var vädret behagligt. Äntligen!
Kring nyår kom jag tillbaka. Åh, vad skönt det var! Vi lagade mat i vårt kök, som inte längre var 34 grader varmt. Vi slapp myggen om natten eftersom vi inte behövde sova med fönstrena vidöppna. Jag kunde sitta hemma och jobba utan att vara konstant klibbig. Jag gick ut dagtid utan att bli helt svettig. Och jag kunde ha mina långbyxor på mig igen, iallafall om kvällen.
Det var en sann njutning!

Tyvärr blev lyckan kortvarig. I år varade vintern i 4 veckor.  4 veckor, varav jag var här i 2. Det är nästan så att jag får en liten tår i ögat. Nu är det 33 grader igen, 31 grader inomhus och jag sitter och svettas i soffan.
Jag konstaterar att säsongen 2008-2009 var fyra av femtiotvå veckor i Bombay behagliga. Det är mindre än 8 procent av tiden.
Jag ska tänka på detta varje gång vi fryser i Rumänien. Även om jag säkerligen kommer sakna solen.

Nästa hållplats: Bukarest

Om fyra veckor flyttar vi till Bukarest! Vi kommer att bo där i ungefär 6 månader. Anledningen är att Siddarth blivit erbjuden ett tidsbegränsat uppdrag i Rumänien. Han kommer fortsätta att vara anställd på Accenture India men är utlånad från 16 februari.

Hittills har jag inte stött på någon som varit i Bukarest och gillar stan. Men det hindrar inte att jag är glad och förväntansfull. Det ska bli underbart att bo i en stad där man kan ta sig runt. Bukarest har tunnelbana!

De invändningar folk har mot Bukarest är att det är skitigt, korrupt och hårt trafikerat. Men jag har svårt att tro att det kommer att vara skitigare, mer korrupt eller hårdare trafikerat än Bombay.

Rumänien är en IT- och outsourcing-nation i vardande, så det kommer finnas en hel del intressant att skriva om. Outsourcing-trenden är även anledningen till att vi åker – Siddarth ska driva ett outsourcingprojekt inom försäkringsbranschen . Kunderna är försäkringsjättar i Frankrike, Italien och Spanien. Personalen pratar flytande franska, italienska och spanska, däremot inte så mycket engelska tydligen.

Språket är en av de utmaningar vi räknar med att möta i Rumänien. Den andra är maten. Det finns inte mycket till vegetarisk kost där.  Men eftersom Siddarths arbetstider kommer att ändras från 12-23 till 9-18, och det inte är 33 grader i köket, så kommer vi kanske ibland få lust att laga mat om kvällarna.
För att överbrygga språkproblemen ska jag gå en distanskurs i rumänska vid Lunds universitet. Det är rätt fantastiskt att det går att göra så.

Bukarest – vår nya hemstad. Svinkallt om vintern, stekhett om sommaren. Passa på att hälsa på till våren.

Next Page »