Det unga paret är från en by omkring tre timmar från Bangalore. Det är första gången de är i storstan och de tittar storögt på allting. De har aldrig sett så mycket trafik, så många hus – eller för den delen sånt golv som vi har här hemma. Allt är nytt och annorlunda mot deras by och deras hus – som jag misstänker är byggda av cement eller möjligen med jordgolv.
De har en liten dotter, som de har lämnat kvar i byn. Mormor och morfar tar hand om henne.
Tjejen ska jobba med att städa här hemma – i Indien är det så dammigt att man måste skura golven var och varannan dag. Killen ska söka jobb, kanske får han jobb med att vakta ett hus här i området. Ingen av dem kan läsa och skriva.
Mina svärföräldrars hus är ett storfamiljshus. I källaren finns ett rum där faster Bama bor med eget badrum. Där finns också en lokal om cirka 50-60 kvadrat, som de borde hyra ut till ett företag – det har bara inte blivit av. Lokalen har eget badrum den med. Alla rum har som regel eget badrum i Indien.
På bottenvåningen finns köket, med öppen planlösning mot vardagsummet. Det är omkring 4-5 meter högt i tak i vardagsrummet, huset är arkitektritat med härligt ljusinsläpp i alla rum – men trots det blir det inte särskilt varmt. Det är man tacksam över så här på sommaren.
Bottenvåningen rymmer också svärmor och svärfars sovrum.
En trappa upp bor jag och Siddarth. Rummet är cirka 30 kvadrat med stor dubbelsäng, hörnbalkong, soffa, och inte minst vår real HD-tv från Samsung som vi köpte när vi bodde i Bombay. Vi har också ett skrivbord, där sitter jag just nu och skriver. Det finns också ett stort badrum med vackert och praktiskt stengolv i duschen.
Två trappor upp finns Srinis rum – Siddarths äldre bror. Det är till skillnad från vårt rum inte inbott än. Gissningvis kommer de heller aldrig att bo där permanent, eftersom Srini bor och arbetar i Bombay sedan flera år tillbaka tillsammans med sin fru Smitha och deras charmiga dotter Shriya, som snart fyller fyra.
Rummet är lika stort som vårt, med skillnad att badrummet är större och innehåller en walk-in closet. Där finns en likadan hörnbalkong som vår, med fin utsikt dessutom. Nackdelen med det rummet är att det blir varmt där på sommaren eftersom det är översta våningen och solen ligger rakt på.
Utanför vårt rum finns också vad Siddarth kallar för en liten studio – ett öppet rum som ligger liksom på en avsats mellan trappan ned och trappan upp. Det är cirka 15 kvadratmeter och där har vi placerat vår soffa från lägenheten i Bombay. Det är ett väldigt ljust och fint rum där det är mysigt att sitta och jobba med datorn i knät.
På taket finns en stor terrass. Den är inte inredd, och används i dag bara till att hänga tvätt. Jag drömmer om att lägga gräs där uppe, ställa ut vackra blommor, bygga ett bambutak att skugga sig under och ställa ut fina möbler.
Huset är ett parhus – vägg i vägg finns en annan bostad, ungefär hälften så stor som denna. Den delen av huset hyrs ut till ett par i 30-årsåldern.
Det finns också en mycket liten trädgård, med ett mangoträd som vi når från balkongen.
Huset byggdes för fem-sex år sedan. Det gamla huset täckte bara hälften av tomten, då fanns här också tre kokosnötsträd som gav omkring 500 kokosnötter om året, berättade min svärmor igår. Siddarths farmor brukade när hon levde sälja de kokosnötter familjen inte behövde för 5 rupier styck. (Omkring 80 öre.)
Och jo, den sista delen av huset höll jag nästan på att glömma. Det är ett litet rum, med egen toalett (dock i indisk stil – alltså med porslinshål, inte stol) där tjänstefolket bor. Det är lite gammeldags att ha tjänstefolket boende hos sig, men Siddarths föräldrar tillhör en annan generation och vill gärna ha det så. Och för det unga paret är det en bra deal att få mat, bra boende och en förhållandevis hög månadslön.
Förra gången vi var här, för 6-7 veckor sedan, bodde ett annat par här. Tjejen var väldigt rar, smart och snabblärd. Hon blev dock gravid med sitt andra barn, fick stora problem med illamående och kunde inte längre arbeta. Därför har hon nu åkt tillbaka till sin hemby. Svärmor berättade att hon trivdes så bra i huset att hon grät när hon åkte härifrån.
Innan dess bodde en pojke här i flera år. Han var 13, tror jag, när han kom, och 16 när han försvann. Barnarbete är inte tillåtet i Indien, och Siddarth var orolig för att hans föräldrar skulle få problem med att pojken hjälpte dem städa. Men anledningen till att han bodde här var inte främst för hemhjälpens skull, utanför att familjen blev tillfrågade om de kunde ta hand om honom. Även denne pojke kom från en by, han hade rymt hemifrån. Han hade inga pengar och ingenstans att ta vägen. Så han fick flytta in här, leva mer eller mindre som en familjemedlem och hjälpa till med städningen.
Siddarth och hans föräldrar försökte peppa killen att börja plugga, men han ville inte. Han ville bli skådespelare i Bollywood. Men hans initiativförmåga verkade tyvärr inte vara så stor.
För några månader sedan stack han. Tråkigt, man hade önskat att det kunde ha blivit en glad historia där han började läsa, skaffade sig ett bra jobb och levde ett annats lags liv med nya möjligheter. Men det kan vara svårt att förklara fördelarna med att utbilda sig till någon som inte har det i sina referensramar, och det går ju inte att motivera någon som inte vill.
]]>Ikväll skedde det första terrorattentatet i Indien sedan 26 november-attacken i Bombay.
Återigen är det utlänningar som är måltavlan. Denna gång meditationsturister i staden Pune.
Det kafé som bombats är German Bakery, som framför allt besöks av gäster hos det världsberömda Osho International Meditation Center. Till detta meditationscenter vallvärdar både västerlänningar och indier.
Enligt indiska tv-nyheter har någon hittat en väska som troddes vara kvarglömd. När man öppnade väskan smällde det.
I skrivande stund anges dödssiffran till åtta, varav tre är utlänningar.
Säkerheten har ökat kraftigt i Bombay sedan attentatet 2008. Kroppsvisitering är numera standard när man ska besöka en shoppinggalleria, visumreglerna har skärpts ordentligt och det har blivit svårt att få tag i ett simkort utan omfattande dokumentation.
Men att terroristerna skulle slå till mot ett fik där västerlänningar tar igen sig med en latte efter en dags meditation, det var det nog ingen som hade förutsett.
Ikväll skedde det första terrorattentatet i Indien sedan 26 november-attacken i Bombay.
Återigen är det utlänningar som är måltavlan. Närmare bestämt meditationsturister i staden Pune.
Det kafé som bombats är German Bakery, som framför allt besöks av gäster hos det världsberömda Osho International Meditation Center. Till detta meditationscenter vallvärdar både västerlänningar och indier.
Enligt indiska tv-nyheter har någon hittat en väska som troddes vara kvarglömd. När man öppnade väskan smällde det.
I skrivande stund anges dödssiffran till åtta, varav tre är utlänningar.
Säkerheten har ökat kraftigt i Bombay sedan attentatet 2008. Kroppsvisitering är numera standard när man ska besöka en shoppinggalleria, visumreglerna har skärpts ordentligt och det har blivit svårt att få tag i ett simkort utan omfattande dokumentation.
Men att terroristerna skulle slå till mot ett fik där västerlänningar tar igen sig med en latte efter en dags meditation, det var det nog ingen som hade förutsett.
Den ena världen är den omkring mig. Just nu en tågkupé som glider genom kvällsmörkret, med fem helglediga indiska soldater på väg hem som sällskap. Fyra av dem har somnat, den femte lyssnar på musik i mobilen och sjunger med.
Den andra världen är världen i datorn: artikelbeställningar, arbete med texter, Facebook, svenska tidningar, Twitter och bloggar.
Under den pågående Indienresan jobbar jag stadigt med att försöka sälja reportage härifrån. Hittills har jag inte fått napp på ett enda artikelförslag! Däremot har jag fått in ett antal andra uppdrag spontant, som alla är Sverigebaserade. Det är kanske universum som talar om för mig att det är dags att flytta hem. (Vi landar den 18 mars.)
Så här såg min dag ut idag:
Vaknade strax efter nio, det var fjärde natten på ett riktigt fräscht hotell. Rena lakan, varmvatten i duschen.
Satte nästan direkt på datorn. Kollade mejlen. Jobbade ett par timmar med ett uppdrag där jag hjälper en småföretagare att marknadsföra sig på nätet.
Åt frukost på rummet klockan elva. Fortsatte sedan att jobba med ett annat uppdrag, där jag skriver hemsidestexter för ett spännande tillväxtföretag.
Vid tvåtiden började vi packa – tåget skulle gå 16.40. Vi checkade ut strax efter tre och letade reda på en rickshaw till stationen.
15.45 var vi framme på tågstationen – en hel timme tidigt.
Trodde vi.
Men på tågstationen visade det sig att tåget hade gått 15.40! Jag hade blandat ihop tågtiderna med ett tåg vi ska ta nästa vecka. Inte smart.
Så vi fick kasta oss in i en ny rickshaw och bli avsläppta på taxistationen. Där följde hetsiga diskussioner med omkring tolv män som tryckte sig så nära som möjligt, gormade och hade varsin åsikt. En typisk indisk beslutsprocess med andra ord.
Vi beslöt oss för att åka med en äldre chaufför som hade en hygglig bil. Han brände på i kittlande 70 kilometer i timmen hela vägen till nästa tågstation, 80 kilometer bort på landsvägen.
Samtidigt som jag satte mig i baksätet på taxin hade mitt nya företag Happy Frog Media ABs sitt första möte med Swedbank i centrala Stockholm.
Jag håller på att starta aktiebolag tillsammans med Siddarth, min man. Jag kommer att vara heltidsanställd i bolaget och Siddarth ta konsultuppdrag.
Vi har en tredje styrelseledamot, varumärkeskonsulten Katarina Johansson (som också råkar vara min bästa vän). Hon är en utmärkt rådgivare, och ryckte nu dessutom in för att skriva på papper hos Swedbank. Vi måste ha ett företagskonto för att kunna betala in aktiekapitalet.
Så, när jag satt där i taxin fick jag ett sms om att jag nu bums bör föra över aktiekapitalet.
Det var bara att hala upp datorn och koppla upp med mitt mobila modem. Bilen susade fram över skumpiga vägar, medan jag frenetiskt knappade in koder på min bankdosa. Dammet yrde in – det är ett under att min bärbara dator är vid liv efter alla skumpiga, dammiga resor vi har gjort ihop.
I sådana ögonblick möts mina två världar extra intensivt. Och jag älskar det!
Nu sitter jag alltså på tåget och jobbar. Och drömmer om en kall öl. Efter två veckor i delstaten Gujarat, där alkohol är förbjudet, börjar jag bli lite sugen. Men just nu nöjer jag mig med vad som helst – den oväntade taxifärden gör att vi inte har ätit sen frukost för snart nio timmar sen, så nästa försäljare som klampar in i vår kupé kommer att göra en bra affär.
]]>Det är dessutom den enda delstat där alkohol är förbjudet, och det finns fler jainister här än någon annanstans (jag funderar på att skaffa motbok som souvenir!).
Jag var på väg hit redan 1997 med min kompis Nina, men då satte en översvämning stopp för våra resplaner och vi åkte söder ut till Karnataka och Tamil Nadu istället.
Men idag har jag alltså sett huvudstaden Ahmedabad för första gången. Vi har ägnat en dag åt klassiska turistmål – först ett otroligt vackert jainisttempel från 180o-talet, och sen ett modernt tempel vigt till Mahavira (den upplyste man som grundade jainismen), Vishnu (viktig hindu-gud) och Sai Baba (en samtida guru). Sedan såg vi två moskéer och en skickligt skulpterad “stepping well” – en brunn där man inte bara nöjt sig med att gräva ett håll, utan gjort en lång och vacker trappa ned till vattnet, kantad av konstnärliga kreationer och sirliga pelare.
Engelskkunskaperna är inte lika bra här som i södra Indien, men vi tar oss fram på Siddarths hindi.
En annan skillnad är maten: den kryddas generellt sett starkare ju längre söderut man kommer. Här i Gujarat är det inte så kryddstarkt som i Karnataka utan helt lagom för mig. I morse åt vi en fantastisk onion rava dosa – en tunn och krispig pannkaka gjord på lins- och rismjöl, och med lök i smeten. Den chutney – kokosnösbaserade röra – som serverades till var ljuvlig.
Till lunch avnöjt vi en puri, vilket är ett stort, flortunt och friterat bröd. (Skulle inte godkännas av någon modern diet.) Till detta en mumsig kikärtsröra.
Parallellt med utforskandet försöker jag sälja in artiklar, vilket går sådär – i tidningskrisens Sverige sitter många redaktörer på krympande budgetar. Men det gäller bara att fortsätta pitcha.
]]>Min nyköpta Haglöf blev sex kilo lätt – jag minns att Arlanda-personalen skrattade förvånat när de fick höra att jag skulle vara borta i sex veckor – åkte jag iväg. Jag blev grundlurad, magsjuk som tusan, totalt kulturchockad och älskade varje sekund.
Men med på resan bar jag Zac O’Yeahs guidebok till Indien som jag fått i present av pappa. Det är en fantastisk bok. En personlig guidebok som mer handlar om kultur och människor än om hotelltips och busstider.
Det högsta betyg man kan en guidebok gav jag året efter, då jag snålpackade min ryggsäck för att åka till Indien igen. Jag sparade på kilona även denna gång, men mitt vältummade exemplar av Zacs Indien-guide var värd varje hekto.
När jag förra året stack till Indien för att bo där ett tag fick jag kontakt med Zac och möjlighet att träffa honom. Jag gjorde en intervju om hans nysläppta bok, Mahatma! eller konsten att vända världen upp och ned.
Jag har fått lämna mitt inbundna ex av boken bakom mig i Indien av bagagemässiga skäl – jag är inte längre lika bra på att packa lätt. Men nu har jag fått tag i ett pocketex som snart lär vara lika tummat som min gamla guidebok.
Nedan är den artikel som mötet med Zac resulterade i, sedermera publicerat i Computer Sweden.
“Gandhi var en bloggare”
En av världens främsta it-nationer grundades av en teknofob. Det är en välkänd sanning om Indien – men den stämmer inte.
- Gandhi hade bloggat och använt Facebook om han levt i dag, säger Zac O’Yeah som i dagarna kommit ut med en ny biografi om Indiens nationalfader Mahatma Gandhi.
Mahatma Gandhi blev under 1900-talets första halva en förgrundsgestalt för Indiens självständighetskamp och landets nationalfader. Han var också en känd teknofob – Gandhi ville återinföra spinnrocken och motarbetade textilindustrin.
I dag är Indien en snabbt växande it-nation. När CS träffar författaren Zac O’Yeah, som lagom till 60-årsdagen av Gandhis död har skrivit en bok om nationalhjälten, är det i landets hektiska it-huvudstad Bangalore. Men Gandhi-experten O’Yeah slår snabbt hål på myten om Gandhi som teknofob. It-nationens fader var ingen bakåtsträvare, anser han.
- Att Gandhi skulle vara emot teknologi är en vanlig missuppfattning. Han var inte emot teknik – han var emot att ta bort arbetstillfällen för fattiga och skapa massarbetslöshet.
Gandhi var tvärtom väldigt intresserad av teknik som var nyttig, berättar Zac O’Yeah. Hans fokus låg på hur man kan få tekniken att tjäna människan, och inte tvärtom.
- Gandhi hade bloggat och använt Facebook om han hade levt i dag. Det vore konstigt annars. Gandhi gav ut en egen veckotidning där han skrev vad han tyckte och tänkte. Alltså var han i princip bloggare redan på sin tid.
Gandhis oförtjänta rykte som bakåtsträvare har sitt ursprung i att han använde spinnrocken som symbol. Indien hade tidigare haft en stark textilindustri. Men under brittiskt herravälde skickade man istället råvaran till Storbritannien, där fabriker vävde tyger som sedan skickades tillbaka till Indien. På kort tid gick Indien från att vara en av världens största textilproducenter till att betala britterna för förädlingen.
Det ville Gandhi ändra på. Därför uppmuntrade han befolkningen att skaffa sig en spinnrock för att själva spinna tråd och väva sina egna tyger.
- Gandhi hade teorier om allting. Han var en universalmänniska, det var inte bara tjat om andlighet, säger Zac O’Yeah.
I dag pågår en liknande utveckling som den Gandhi drev. Indien har de senaste åren byggt upp en stark it-kompetens genom att genomföra västvärldens idéer till låga löner. Men nu börjar de indiska ingenjörerna satsa på egna idéer istället, och startar företag riktade mot den växande indiska marknaden. Den indiska it-sektorn håller på att skaffa spinnrockar.
Gandhis hade tydliga mål för den indiska ekonomin. Tillsammans med ekonomer tog han fram teorier om hur man bygger en permanent ekonomi, alltså en ekonomi som är långsiktigt hållbar. Ändliga resurser som olja, malm och mineraler kunde enligt Gandhi inte ligga till grund för en ekonomi, då uppstår oundvikligen en kamp om naturresurserna.
- Om vi istället kan lära oss att använda naturresurser som förnyas finns ingen anledning att ha konflikt med varandra. Då kommer världen automatiskt att bli bättre, säger Zac O’Yeah.
Miljö var en central fråga för Gandhi. Han förutspådde redan 1928 de miljöproblem som skulle följa Indien och Kinas välstånd i spåren. “Gud förbjude att Indien följer efter i den västerländska industrialiseringens spår”, för om Indien ägnade sig åt jämförbar ekonomisk exploatering skulle “världen skrapas ren som av gräshoppor”, citerar Zac O’Yeah i sin tidigare bok Guru!.
Tecknen på vad som komma skall är tydliga i Indiens svar på Silicon Valley, den sydindiska staden Bangalore där Zac O’Yeah bor sedan sju år tillbaka. It-sektorns enorma tillväxt i Indien – från 26 miljarder kronor till 203 miljarder på sju år – har satt sina spår i it-huvudstaden. Nybyggda kontorsskrapor trängs med tempel och gamla låghus, och trafiken är det stora samtalsämnet. Det har de senaste tio åren blivit näst intill omöjligt att ta sig fram: på gator avsedda för en sömnig småstad färdas nu närmare 7 miljoner människor. Här trängs it-proffs och call center-arbetare med häst och vagn, nyköpta bilar och fler mopeder än vad man kan räkna.
Gandhi skulle ha en enkel lösning på det här, tror Zac O’Yeah.
- Han skulle inte komma med svåra lösningar som att bredda gatorna. Om man spekulerar skulle han kanske istället föreslå att man decentraliserar arbetsplatserna och arbetar hemifrån – distansarbete med hjälp av it-teknik, säger Zac O’Yeah.
FAKTA/ It-nationens landsfader
- Mahatma Gandhi, eller Mohandas Gandhi som han egentligen hette, trädde under 20-, 30- och 40-talen fram som frontfigur för den indiska frihetskampen. Han betraktas än i dag som it-nationens nationalfader.
- Gandhi var djupt andlig och ledde frihetskampen med en icke-våldsprincip, han insisterade på att Indien skulle frigöra sig från Storbritanniens kolonialstyre utan blodig revolution. 1947 nådde han sitt mål och Indien blev självständigt. Året efter mördades Gandhi.
Varför älskar den västerländska publiken att se vår misär? frågar man sig i Indien. Själv är man inte lika betagen i att se vardagens lidande på vita duken.
Jag såg ett intressant indiskt debattprogram strax efter premiären där en rad intressanta frågor togs upp. Bland annat diskuterades följande rubriker:
- Why does the west like story of poor?
- Will Bollywood ever showcase Indian Poor?
- Indian Cinema not Reaching Wider audience?
Varför vi i väst gillar historier om fattiga indier beror säkert på flera saker. Ett skäl är sannolikt att det är exotiskt. Ett annat är kanske att det stämmer väl överens med den bild vi har och med våra fördomar. Att se en film om moderna indier i storstad, som lever ungefär samma liv som moderna människor i alla storstäder, är inte lika intressant.
Om Bollywood någonsin kommer att visa upp fattigdomen är en bra fråga. Visst görs det seriösa, bra samtidsskildringar i Indien, men underhållningen är klart dominerande i Bollywood. Det är glitter, glamour, vackra människor och musik och dans.
Ett skäl jag har hört är att den stora gruppen biobesökare är fattiga människor på landsbygden. De går på bio för att under tre timmar bli underhållna och tänka på helt andra, roligare saker än deras egen vardag.
För dem är det inte så lockande att gå på bio och se andra fattiga människors misär. Man vill resa i fantasin, njuta och glädjas.
Detta stämmer säkert, även om jag tycker att det rimligen borde finnas ett visst intresse för filmer med igenkänning och viktiga budskap även i denna grupp.
Varför indiska filmer inte når en större publik utomlands var den tredje frågan. Slumdog Millionaire är ju ingen indisk film. Som intern affärsangelägenhet för Bollywood är frågeställningen intressant. De vill såklart nå ut mer, inte bara för att sprida en annan bild av Indien utan också för att tjäna pengar.
Själv tror jag inte att de klassiska indiska Bollywood-filmerna kommer att få någon jättepublik utomlands. De orealistiska berättelserna, svulstiga dansscenerna och det ofta överdramatiska agerandet ligger alltför långt ifrån våra filmpreferenser. Däremot kan och borde kvalitativa indiska samtidsskildringar spridas. Kanske kan Slumdog Millionaire hjälpa till att öka intresset för dessa filmer.
Reaktionen i slumområdena
Hur har då reaktionen från de fattiga Bombaybor som skildras i filmen varit?
Vissa tidningar har rapporterat att folk i slumområdena är förbannade. “Vi är inga slumdogs! Åk hem!” har man skrikit i något område. Andra tidningar rapporterar att folk i slummen inte bryr sig och vet knappt att filmen finns. Ytterligare andra säger att de är stolta över att deras område skildras i en berömd film.
Som så ofta i Indien är det snudd på omöjligt att dra några generella slutsatser, det finns lika många åsikter som det finns människor.
Men en sak är iallafall klar: Slumdog Millionaire är inte någon odelad succé för Indien. Slummen och fattigdomen är inte den bild man vill sprida av landet. Och även om fattigdomen och slummen i allra högsta grad finns där och inte ska sopas under mattan, tycker även jag det är tråkigt att vi ofta inte får se mer än så.
PS: För den som är intresserad att läsa mer om Bollywood rekommenderar jag journalisten Pär Janssons bok Bollywood- Indiens drömfabrik. Men tyvärr måste man leta på bibliotek eller antikvariat, för den är definitivt slut i lager enligt Bokus.
Dhobi ghats i Bombay – världens största utomhustvätteri. Här utspelar sig en av de mest dramatiska scenerna i Slumdog Millionaire. Scenen skildrar upploppen på 1990-talet, då grannar mördade grannar i slummen.
Jag gifter mig på torsdag med Siddarth, som kommer från Bangalore. Igår flög vi ner för att fixa inför bröllopet. Och det har börjat intensivt: på förmiddagen i dag besökte jag för första gången Siddarths föräldrahem i Bangalore. Enligt indisk tradition bor man i storfamilj och vanligen i makens hem. Så detta är det hus som jag och Siddarth förväntas dela med hans föräldrar (och eventuellt även bror + fru + dotter) när vi bor i Bangalore. Ett stort och fint hus med en våning för varje kärnfamilj och härliga balkonger.
Efter lite umgänge, presentöppning och chai stack vi ut för att köpa bröllopssaris. I Indien gör man gärna saker i grupp och således bestod shoppingtruppen av mig, Siddarth, Siddarths pappa, Siddarths mamma, hans faster och kusin Shilpa.
Jag behöver två saris till bröllopet, eftersom de har stuckit in en extra ceremoni på morgonen. (Siddarth försöker streta emot expansionen av bröllopsceremonierna, men lyckas inte så bra.)
Sarin jag ska ha på morgonceremonin blev en grön, traditionell sydindisk sari i lite tjockare siden.
“Huvudsarin” som jag ska ha resten av dagen blev en vacker mörkröd sari i sidencrepe.
Ovanpå detta köpte vi en vacker thali, ett halsband i guld och svarta stenar som indiska kvinnor brukar få av sin man när de gifter sig, och som de sedan ska bära varje dag livet ut. Det är alltså motsvarigheten till våra vigselringar.
Bifogar en bild på en thali. Tyvärr kan jag inte visa hur min thali ser ut eftersom jag kommer att få den i gåva av Siddarth först vid bröllopsceremonierna.
Efter att dessa stora köp var avklarade köpte vi även ett set med två tåringar, vilket tydligen är obligatoriskt, samt ett set med två ankellänkar. Dessa smycken ska vara i silver, för man har bara silver på fötter och anklar.
Det som återstår nu är att köpa hårda armband i glas, vilket är lite bökigt eftersom mina händer är ett par storlekar större än indiska kvinnors. Dessutom behöver vi sy upp matchande blusar till sarisarna och köpa underkjolar till desamma.
Sen ska vi även köpa presenter till en del av Siddarths släktingar – man inte bara får presenter vid indiska bröllop, man ska ge också. Men detta, liksom alla andra bestyr med vigseln och lunchen efteråt, fixar Siddarths snälle pappa.
Nästa vecka får vi storfrämmat från inte mindre än 17 svenskar som ska vara med på mitt och Siddarths bröllop! Inför detta besök publicerar jag nu mina bästa tips för att klara magen. Det är en tuff lista – men om du är här på ett kort besök och verkligen inte vill lägga tid på att vara magsjuk är de bra att följa.
* Tvätta händerna innan du äter något. Alla restauranger har ett tvättställ för gästerna, fråga efter “hand wash” ifall de inte har toalett. Förhoppningsvis, men långt ifrån alltid, har de även tvål.
* Ha alltid med dig en antiseptisk handtvätt. Det är en liten flaska som bland annat säljs på svenska Apoteket för omkring 50 kronor. Om det inte finns tvål är detta en utmärkt ersättning.
* Om du snusar, knaprar tuggummin eller på annat sätt vidrör munnen regelbundet, tvätta händerna eller sterilisera dem med handtvätt innan du börjar pilla.
* Ät bara på restauranger som ser hyfsat rena och fräscha ut. Använd ditt sunda förnuft.
* Undvik gatumat. Om du absolut vill testa, se till att äta enklare saker där inte så mycket kan gå fel, till exempel stekt bröd. Kolla även hur det ser ut kring gatuståndet, för många gatuståndskockar har varken tillgång till en toalett eller någonstans att tvätta händerna efter de gjort sina behov. (Bakteriell dysenteri smittar genom avföring, och det är ingen rolig sjukdom.)
* Ät ingenting där du kan få i dig kranvatten, exempelvis färska och skölda grönsaker. Om du äter exempelvis raita (en smarrig yoghurtmix), fråga vad det är för vatten den är blandad med. På sämre ställen är det alldeles säkert kranvatten, så undvik.
* Om ditt glas är nydiskat och fortfarande innehåller kranvatten, använd en servett för att torka ur vattnet.
* Skäms inte för att torka av din tallrik med en servett innan du äter, ifall den är dammig eller smutsig. På bättre ställen kan du be om en ny.
* Te och kaffe brukar vara okej, eftersom vattnet kokats.
* Glass och liknande efterrätter är OK på bättre ställen, men undvik det på enklare ställen. Det är ofta strömavbrott och sannolikheten att frysvarorna slängs efteråt är väldigt liten.
* Om du får in kall eller ljummen mat på restaurang, skicka tillbaks den. Maten ska vara färsk och nyligen upphettad så att alla bakterier har dött.
* Undvik drinkar med is i, om det inte är på ett tjusigt ställe eller på ett turisthak. Fråga isåfall vilket vatten isen är gjord på. Mineralvatten eller filtrerat vatten är okej.
* Borsta tänderna i mineralvatten.
Var detta för mycket?
Håll då dessa två, enkla råd i åtanke så klarar du dig rätt långt:
- tvätta händerna före måltider.
- inget kranvatten in i munnen.
Om man är i landet längre tid kan och bör man såklart börja leva normalare. Jag följer själv inget av mina råd längre – utom att jag undviker skitiga restauranger och gatumat, den brukar min mage tyvärr inte klara.
]]>Oktober gick och november kom. Inte sjutton blev det svalt.
November gick och december kom. Inte sjutton blev det svalt.
Jag åkte till Sverige – där var det djäkligt svalt.
I mitten av december fick jag höra att Bombay äntligen kylts ner. Nu var vädret behagligt. Äntligen!
Kring nyår kom jag tillbaka. Åh, vad skönt det var! Vi lagade mat i vårt kök, som inte längre var 34 grader varmt. Vi slapp myggen om natten eftersom vi inte behövde sova med fönstrena vidöppna. Jag kunde sitta hemma och jobba utan att vara konstant klibbig. Jag gick ut dagtid utan att bli helt svettig. Och jag kunde ha mina långbyxor på mig igen, iallafall om kvällen.
Det var en sann njutning!
Tyvärr blev lyckan kortvarig. I år varade vintern i 4 veckor. 4 veckor, varav jag var här i 2. Det är nästan så att jag får en liten tår i ögat. Nu är det 33 grader igen, 31 grader inomhus och jag sitter och svettas i soffan.
Jag konstaterar att säsongen 2008-2009 var fyra av femtiotvå veckor i Bombay behagliga. Det är mindre än 8 procent av tiden.
Jag ska tänka på detta varje gång vi fryser i Rumänien. Även om jag säkerligen kommer sakna solen.
En utmärkt tjänst och intressant läsning!
Som ni ser på bilden nedan brukar Kingfishers flight IT-334 mellan Delhi och Bombay med avgång kl 16 vara i tid 3 procent av flygningarna. 3 procent! Och snittförseningen är inte dålig: 81 minuter.
Håll då i åtanke att Kingfisher räknas som Indiens bästa flygbolag. Jet Airways, som även det är ett högklassigt flygbolag, är inte bättre. Inte ens de riktigt bra bolagen klarar att hålla tiden här. Bombay lär vara en av världens mest trafikerade flygplatser, missar man sin slot får man cirkulera en god stund innan man kan landa.
En annan intressant observation är att man vid en snabb överblick inte ser någon skillnad i förseningar mellan lågprisbolagen och de dyrare bolagen Kingfisher och Jet.
Hur skulle siffrona se ut för SAS med motsvarande tjänst?
Fick ta mig en liten funderare när jag gått igenom förseningsstatistiken. För jag upplever faktiskt numera att indiskt inrikesflyg ofta är i tid. Men när jag tänker efter så beror det delvis på att jag omdefinierat begreppet “i tid” sen jag kom hit för ett drygt år sedan. Om flighten landar inom 20 minuter efter utsatt tid är jag mycket nöjd. Mellan 20-40 minuter efter är en liten försening. Mer än så, ja då är det försenat. Men när man alltid är inställd på att det ska bli en smärre försening stör man sig inte lika mycket. (Om man inte har nåt viktigt möte direkt när man landar förstås – men så vågar jag aldrig planera tillvaron. Inte i Indien.)
Ett PS – För er som inte åkt Jet och Kingfisher vill jag berätta att detta är högst professionella och högklassiga flygbolag, med en service och komfort som långt överstiger europeiska flygbolags. Men i tid är de tydligen inte – inte inrikes iallafall.
]]>