Indien är ett äventyrsspel
När jag var tolv-tretton år gammal började jag spela äventyrsspel på datorn. På den tiden var grafiken väldigt enkel och man navigerade med piltangenterna och skrev in kommandon på engelska i en prompt.
Svårigheten i spelen var att hitta rätt lösningar, men en lika stor utmaning var att formulera sig korrekt och att ställa rätt frågor. Spelet vara bara programmerat att känna igen vissa formuleringar, så det gällde att hitta dessa.
Om man exempelvis skrev “ask man woman” kanske ingenting hände. Men om du istället skrev “ask man blonde” började han berätta om blondinen.
I Indien är det likadant. Man måste ställa frågorna på ett klurigt sätt för att få svar. Och man bör alltid fråga flera gånger, gärna på olika sätt och med olika formuleringar, för att säkerställa att svaret verkligen är korrekt.
Två exempel:
Häromdagen var jag på ett köpcentrum med min nya finsk-italienska kompis Aili. Det var rea och lång kö i kassan när vi skulle betala. Vi fick fram till en tjej ur personalen.
“Finns det någon annan kassa vi kan betala i?” frågade Aili.
“Nej”, svarade tjejen och log.
Aili tänkte ett par sekunder.
“Finns det en kassa på nedervåningen?” frågade hon.
“Ja”, svarade tjejen och log.
“Kan vi betala för våra saker där?”
“Ja”, svarade tjejen, fortfarande lika glad att kunna hjälpa till.
Alldeles nyss ringde jag ett enkelt litet hotell i Delhi där jag bott tidigare. Utöver ett par kackerlackor var det helt OK , men framförallt hade de trådlöst internet och det är guld värt.
“Har ni något rum imorgon?” frågade jag.
“Nej”, svarade killen. “Vi är fullbokade”.
“Jaha”, sa jag. “Har ni något rum?”
“Ring det här numret”, sa killen.
“Har ni något rum imorgon?” frågade jag den man som svarade på det nya rummet.
“Nej, inte imorgon”, svarade mannen.
“Okej… Har ni något rum?” frågade jag igen.
“Vill du ha air-condition?”
“Om det går”, svarade jag.
“Vilken tid kommer du?”
“Sex eller sju.”
“OK. Det går bra.”
Skam den som ger sig. I Indien lönar det sig sällan att vara foglig och artig. Den som tjatar mest får som den vill! Ibland kan det utvecklas till en ren uthållighetskamp.
Mordisk vrede
Jag har varit arg alldeles för ofta de senaste fyra veckorna. Det har gjort mig periodvis helt tömd på energi. Som jag skrivit tidigare är det svårt att få saker gjorda i Indien. Att bygga upp ett helt hem har varit en mäktig uppgift.
I dag berättade Siddarth, som är en väldigt tålmodig och vänlig människa, att han sagt “fuck off” till en anställd i ett tv-leverantörs call center.
För att få en förklaring till varför vi båda blir så här arga har jag skrivit ned en del av de samtal, påstötningar, gräl och personliga besök vi ägnat vår tid åt den senaste månaden. En av de slutsatser man kan dra av listan är att det är bra att hyra möblerat.
* Madrass. Köptes av en liten lokal handlare, gjordes på beställning. Detta funkade faktiskt bra, förutom att madrassen var blöt när den kom fram. Bara ett par timmars försening på leveransen.
* Matsalsmöbel. Köptes från Hypercity Argos, ett stort brittiskt-indiskt varuhus. Vi betalade på plats i varuhuset. Det tog 5-6 samtal och 4 dagars väntan att få det levererat och ytterligare 3-4 samtal och 2 dagar att få hit en person att skruva ihop det.
* Det ena toalåset var trasigt när vi flyttade in. Det krävde ett par telefonsamtal och ett par besök av ett par fixare i sällskap med husets underhållsansvarige. Underhållskillen är en riktig lirare som inte tycks bry sig ett smack om huruvida saker blir gjorda. Säkert vill han ha dricks för att arbeta men hans arroganta attityd ger mig allergiska utslag så jag har inte betalat en enda rupie.
* Samma toalås gick sedan i baklås när målarna var här. Underhållsansvarige lovade fixa eftersom de orsakat problemet. Det tog 4-5 samtal och 3 besök då de undersökte problemet och sedan cirka 3 timmars arbete, vilket jag fick övervaka för att de inte skulle slå sönder dörren, innan det var fixat. Fortfarande har de inte reparerat skadorna de orsakade på dörren, trots 2-3 uppföljningssamtal om det. Det har nu gått 3-4 veckor.
* Min telefon funkar inte i lägenheten. Det finns inget nätverk. Kontakten dyker upp ibland, stannar i ett par minuter, sedan bryts det igen. Siddarth befinner sig i Bangalore sedan i onsdags morse och när jag väl får nätverk och kan ringa avbryts samtalet efter mellan en och tio minuter. Ibland kan man ringa tillbaka efter en stund, ibland försvinner kontakten helt.
Använder istället Skype, men där är samtalskvaliteten oftast usel.
Kommunikationsproblemen gör det svårt att arbeta.
Det har gått två veckor sen jag först anmälde det, och saken verkade nästan ha lösts i några dagar men nu är det sämre än någonsin. Det är extremt frustrerande. Kan sällan nå telebolagets kundtjänst eftersom jag inte kan använda telefonen. När jag väl lyckas nå kundtjänst säger de att de tittar på det inom 5 dagar. Eller att systemet är nere. Vet inte vad som är mest frustrerande. Siddarth ska hjälpa mig skaffa nytt abonnemang på annat bolag, men pga säkerhetskontrollerna (en åtgärd mot terroristhot) går det varken lätt eller snabbt.
* Min iPhone är trasig, jag har hittat en fullösning som gör att jag kan använda den hjälpligt men måste hela tiden “starta om” skärmen för att den ska svara på mina tryckningar. Siddarth har varit hos reparatören 3 gånger sedan i juni , och reparatören har haft den hos sig i totalt cirka 1 månad. Måste dit och tvinga honom att laga den ordentligt – tänker sätta mig där och vägra gå innan han har fixat det, vi har trots allt betalat honom 1400 spänn. Måste dock ha lite mer kraft på lagret innan jag gör detta, dröjer nog ett par veckor
* Kylskåp, köpt på Vijay Sales av märket Godrej. Levererades nästan i tid, tog bara något enstaka samtal, och en kille från tillverkaren kom hit 3 dagar senare på eget bevåg för att demonstrera hur det används (!) och skriva på garantilappen. Toppen!
* Tvättmaskinen. Köpt på Vijay Sales av märket Samsung. Leverades med bara en dags försening och efter 1-2 samtal. Samsung har å sin sida skött sig exemplariskt – det är det enda företag vars representanter kommer när de säger. Närmast chockartat eftersom jag inte alltid är hemma vid utsatt tidpunkt (ingen kommer ju ändå då).
Tvättmaskinsingenjören har varit här flera gånger, bland annat för leverans av tvättmaskinsfodral. Han har kommit inom 5 minuter efter utsatt tid och när han en gång var 30 minuter sen ringde han och sa det!!! Dessutom pratar han flytande engelska och vet vad han gör – han drar inte bara till med något, vilket de flesta gör här (även de jag naivt tror vara kunniga yrkespersoner). Jag vill bara köpa Samsung pga detta. Älskar det.
* Misslyckat köp av sovrumsmöbler. Vi var på besök 3 gånger i butiken (som ligger en dryg timmes bilköer norrut), ringde 6-7 gånger och väntade i 3 dagar innan vi kunde konstatera att reporna på de sovrumsmöbler i trä som vi betalat handpenning på inte skulle fixas. De såg så fula ut efter deras snabba övermålning av skadorna att vi inte ville ha dem. Fick iallafall pengarna tillbaka. Jag stormade ut ur affären skitförbannad, Siddarth var på jobbet. Kändes jobbigt eftersom vi letat sovrumsmöbler i två veckor och äntligen hittat något med OK pris, men det var bara att börja om igen.
* Lyckat köp av säng. Äntligen! Levererades i tid (så när som på ett par timmar, men det räknas som att leverera i tid här). Designen var faktiskt precis dem som vi beställt. Plywoodskivorna i botten var inte av riktigt OK kvalisort och slarvigt tillskurna i passformen, men vi orkar inte göra nåt åt saken. Den ser fin ut och funkar.
* Garderober samt skoskåp. Köptes billigt i tveksam kvalitet. Ingen garanti – men försäljaren lovade att de iallafall inte skulle vara skadade när de kom. Det höll han tyvärr inte. Direkt när killarna började montera ihop garderoberna i vårt sovrum såg vi en stor repa på ena dörren samt skador på ena sidan. Cirka 2 timmars diskussioner och förhandlingar följde. Vi ville ha ny dörr. Gick inte. Bestämde oss till slut för att skita i det och acceptera en liten rabatt. Monteringen tog 4 timmar under vilken jag gick in var femte till tionde minut för att med min stränga närvaro säkerställa att de gjorde ett bra jobb och då och då inspektera resultatet. (Det är i princip omöjligt för mig att arbeta när någon är här för montering, eftersom arbetet kräver att man övervakar det för att inte nåt ska skita sig eller bli förstört.)
När allt var färdigmonterat visade sig en del andra större skador på laminatet men vi bestämde oss för att vara glada och nöjda ändå. Skoskåpet var nästan felfritt! Efter att jag påpekat och fått korrigerat en viss felmontering iallafall.
* Luftkonditioneringsapparat. Vi ringde två firmor för 4 veckor sedan. Den ena har inte återkommit. Den andra återkom efter 4-5 påstötningar. Efter 2 veckor skickade han hit en kille att titta på våra rum. Sen hände ingenting. Vi ringde ett par gånger. Efter ytterligare påstötningar skickade han, 3 veckor efter vi bett om det, en prislista. Jag ville inte köpa av honom eftersom han varit så ointresserad av att hjälpa oss, men ingen annan sköter saker bättre här tyvärr. Alla småhandlare är av samma skrot och korn.
Vi köpte således en luftkonditioneringsapparat av honom och beställde en annan som vi skulle hyra. När apparaterna kom (samma dag som utlovat!) var hyrapparaten en helt annan än vi kommit överens om. Jag blev lovad en 2-3 år gammal maskin av känt märke. Fick en väldigt gamma maskin av helt okänt märke (fanns inte ens på Google). Eftersom den saknade grundläggande energisparande funktioner, förmodligen skulle kräva ett smärre kärnkraftverk i strömåtgång och vara väldigt högljudd vägrade jag låta installera den. Dessa diskussioner tog cirka 1 timme över telefon, då firmans chef (chefen följer aldrig med ut, det är bara småkillar som inte pratar engelska som kommer) försökte övertyga mig om att låta honom installera den och lovade att “jag byter den imorgon”. När jag fortsatte att vägra ville han att de skulle komma ut med en annan maskin, när jag bad om modellnumret kunde jag avslöja att den maskin han erbjöd var av för låg kapacitet för att kyla ett rum av den storleken. De är så sjukt oseriösa.
Men vi har blivit rövknullade så många gånger nu (ursäkta uttrycket, men det är befogat!) att jag blåvägrade och betalade heller inte ett öre, det tänker jag inte göra förrän allt är klart och godkänt. De fick släpa tillbaka sin 70 kilos luftkonditioneringsapparat igen.
Den nya maskin vi köpt och som de installerat, funkar som den ska men är inte korrekt installerad. Detta gör att det vibrerar onödigt mycket i hela fönsterkarmen där den sitter, och den låter mer än den ska. De gav också en fjärrkontroll som saknade de funktioner jag beställt, men kom redan nästa dag med en ny.
Imorgon bitti ska de komma och titta på vad de kan göra åt vibrationerna. Jag misstänker att de inte tänker göra någonting. Men de är iallafall motiverade att dyka upp eftersom de inte fått betalt, och det är bra.
Hyra får vi göra av någon annan, den här tokstollen vill jag inte ha mer att göra med. Så där får vi börja leta ny butik igen, även om det kanske bara blir marginellt bättre. Puh!
* Vattenfiltret i köket, som tillhör lägenheten, funkade inte när vi flyttade in. Det ger oss rent dricksvatten. Att fixa apparaten gick ovanligt smidigt, krävde endast något samtal. Servicekillen kändes professionell och pratade engelska. De har fortfarande inte återlämnat växeln men det var inte så stor summa iallafall.
* Satellit-tv funkar inte. Vi fick en box och en mottagare när vi köpte vår fina tv. Det tog ett tiotal samtal och tio dagars väntan innan vi fick hit två killar som installerade boxen på taket och drog en kabel ner till vårt vägguttag. Då fick vi en veckas fri tv samt beställde ett abonnemang. Trodde vi.
Efter tre dagar blev rutan plötsligt tom. Siddarth ringde, efter fyra samtal fick vi igång tv:n igen. Men i fredags försvann det igen och nu verkar det kört.
Människorna som svarar i telefon hos Dish-tv verkar lobotomerade. De avbryter kunden innan de har hört vad problemet är. Och upprepar detta under hela samtalet, trots att Siddarth – som är expert på just call center-verksamhet – säger “Listen to the customer before you offer a solution.”
Siddarth har nu ringt dem ett tjugotal gånger. Problemet är att de inte kan ta emot beställningar eller aktivera vår tv-mottagning i sitt kundcenter. Istället måste vi vända oss till en återförsäljare. De kan dock inte tala om var dessa återförsäljare finns. Ibland hänvisar de till en lista på sin hemsida, som inte fungerar. Men oftast ger de Siddarth ett nummer till en återförsäljare i närheten av där vi bor. Dessa nummer har varje gång varit felaktiga och “abonnenten finns inte”. Vi förstår inte hur vi ska kunna bli kund hos bolaget, och de anställda verkar inte vilja berätta det för oss.
När jag googlar kundkommentarer på Dish-tv ser jag att vi inte är ensamma. MEN – det hemska är att recensionerna av konkurrentbolagen Tata Sky och Big Tv är nästan lika kassa. Vad gör man? Stackars indiska kunder, servicen är ofta alldeles förfärlig. Det är oerhört frustrerande. Och det var efter en helg med ett tiotal samtal där han blev konstant avbruten och fick felaktig information som Siddarth till slut fick nog och sa “fuck off”.
Själv har jag kastat mina glasögon i golvet, handväskan i väggen, slaget handen i soffa, dörr, skrivbord, samt sparkat på en jättestor kartong som tyvärr var hårdare än jag trodde. Jag har aldrig varit så här arg i hela mitt liv.
* Köp av soffa. Krävde 4-5 samtal att få den tillverkad och levererad. Blev 2 dagar försenad. När den kom var utformningen felaktig.
Sedan krävdes 2-3 samtal för att få dem att hämta de felaktiga delarna. Efter det ägnade Siddarth 12-14 samtal och två veckors väntan innan vi fick ny leverans.
Vid nya leveransen var delarna fortfarande felaktiga, vilket orsakade ytterligare 2 timmars väntan och diskussioner på plats i vår lägenhet. Vid dessa tillfällen kan inte jag arbeta, och eftersom de som levererar produkterna i princip aldrig pratar engelskar måste jag ringa Siddarth, som tvingas avbryta sitt arbete för att ringa chefen till leverantörerna, och sedan prata med killarna i lägenheten, med chefen igen, och med mig, innan ärendet är utrett. Det brukar ta cirka 1,5-2 timmar.
Efter retur nummer två krävdes ytterligare 10 dagars väntan och ca 6-7 samtal. Igår fick Siddarth så beskedet att de har tappat bort de felaktiga delarna. Och tillbringat de tio dagarna med att dividera, mellan handlare och tillverkare, om vem som ska ta kostnaden för detta misstag.
En handfull samtal senare har de nu lovat att tillverka nya delar och leverera imorgon. Tror jag när jag ser det.
* Köp via nätet av 14 olika produkter från varuhuset Hypercity Argos. 5 av dem motsvarade inte informationen på sajten. Tex hade måtten angivits i centimeter när det egentligen var tum.
En produkt var i dåligt skick vid leverans, och när de kom med en ny såg den likadan ut.
Tror vi har ringt ca 10 gånger nu, för att få leverans och för att få returnera och för att fråga var våra retur-pengar är. De ska komma och hämta returer imorgon men jag har inte hört nåt om när pengarna ska återbetalas till mitt kort.
På den positiva sidan var dock en av de grejer vi köpte en mycket fin bokhylla. Dessutom beställde vi två väldigt prisvärda nattduksbord. Nattduksborden kom i en annan färg än vi beställt, men de var snyggare så vi behöll dem.
* Fönsterkarmarna i kontorsrummet läcker vid kraftigt regn. Den nymålade färgen under fönstren har blivit bubblig och är på väg att falla av. Vi ska tydligen anmäla detta i någon näraliggande byggnad men har inte gjort det än, och snart är ju monsunen över. Tror faktiskt inte vi orkar ta itu med det.
* Kranen vid tvättmaskinen läcker. Har 2 gånger muntligen och 2 gånger per telefon bett att få hit en rörmokare. Inget har hänt än, vi måste ringa fler gånger. Tills vidare virar jag en plastpåse runt kranen.
* Gardinstängerna är av urkass kvalitet, sjunker in mot mitten och saknar delar. Vi behöver få hit nån som kan fixa dem hjälpligt. Dessutom är två gardiner för långa och behöver tas till en skräddare för att läggas upp.
* Ägaren till lägenheten behöver skicka in ett intyg på att vi får bli medlemmar i områdets klubb. Sedan kan vi bada swimmingpool och gymma! Sid har ringt ägaren samt mäklaren och stött på. Förhoppningsvis krävs bara 1-2 påstötningar till så har vi det i slutet av veckan. Kanske får vi då även tillbaka de 250 kronor som mäklaren är skyldig oss, Siddarth la ut pengarna för 4 veckor sedan när vi lät laga en varmvattenberedare som var trasig när vi flyttade in.
… som avslutning måste jag dock säga, för rättvisans skull, att jag även i 5 veckors tid försökt få besked av Skatteverket och Försäkringskassan vad som gäller för sociala avgifter, sjuk- och föräldraförsäkring med mera när man bor utomlands en begränsad tid. De skyller på varandra, eller erkänner att de inte har någon aning och ska ta reda på vad som gäller – och ringer sedan helt sonika inte tillbaka. Sverige är inte heller perfekt, men det finns grader i helvetet och Sverige är mer ljummet än Indien.
Fann igår ett klockrent citat i boken Maximum City – Bombay lost & found av Suketu Mehta:
“All these irritations add up to a murderous rage in your mind, especially when you’ve come from a country where things work better, when institutions are more responsive.”
Precis så är det. Jag känner en mordisk vrede.
Så snyter man sig i Indien
Visst finns det kulturskillnader mellan mig och Siddarth, men likheterna är fler. Vi har båda vuxit upp med näsan i böcker om hur andra människor lever och tänker, är nyfikna på främmande kulturer, älskar nya upplevelser och har resa som största passion.
MEN det finns skillnader. Exempelvis har det visat sig att vi har olika erfarenheter kring snuva.
Jag fick i söndags vad vi i Sverige kallar för en bondförkylning. Tjockt med snuva, halsont och mos i huvudet.
Siddarth sa direkt att han ville ta med mig till läkaren.
Indier är väldigt sugna på att gå till läkaren och man går inte dit ensam. Det är betydligt är lättare att få hjälp här – eftersom man själv betalar för besöken är man alltid välkommen. För oss som har råd verkar det vid enklare åkommor vara skönt att slippa sura sjuksköterskor som säger att man måste hosta blod innan läkaraudiens kan övervägas. För majoriteten som har det mindre gott ställt är förstås det svenska systemet en dröm.
Hur som helst gav jag min syn på saken, luttrad av våra anti-hypokondriska svenska vårdcentraler: Ingen läkare kan bota en virusinfektion och ett besök var således meningslöst.
I Sverige är förkylning den lätta vardagssjukdom vi oftast drabbas av. I Indien är det magproblem som är vardagssjukan. Snuva verkar mindre vanligt.
Sen kom kulturskillnad nummer två: Siddarth blev paff över hur mycket hushållspapper jag använde till att snyta mig. Han tyckte det var miljövidrigt. När det var som värst fick jag snyta mig med 5-10 minuters mellanrum och det gick åt en hel del papper.
Jag är uppvuxen i ett land fullt av skog. Visst försöker jag vara miljövänlig och köpa oblekt papper hemma, men så mycket mer tänker jag inte på saken.
I Indien är trä och papper värdefulla resurser. Toa- och hushållspapper är lyxprodukter som ibland kostar mer än i Sverige.
Jag frågade hur man snyter sig i Indien. Siddarth svarade att man går på toaletten och rengör näsan. När jag inte ville göra det föreslog han att jag skulle använda tygnäsdukar. “De torkar snabbt.” Sådana använde jag som barn och jag minns det som mycket äckligt.
Provade att snyta mig i handen på toaletten en gång för att göra ett försök till miljöinsats, men det var för obehagligt.
Efter denna lilla kulturkrock har jag för första gången i mitt liv dåligt samvete när jag snyter mig. Mitt enda försvar är att jag inte är förkyld särskilt ofta.
Här är det jag som är utlänning
Eftersom Indien har utsatts för en del terroristdåd, främst från islamister, är man noggrann med personkontrollen här i Bombay. Det var bara två månader sedan bomberna smällde i Ahmedabad och 56 personer dödades. Tidigare i år slog terrorister till i Jaipur, och för två år sedan utsattes de proppfulla pendeltågen här i Bombay för ett attentat som dödade 209 människor på väg hem från jobbet.
Personkontrollen innebär exempelvis att när vi skaffade mitt mobilabbonemang (i Siddarths namn för enkelhets skull), så kom en person från telebolaget hem till oss för att kontrollera att Siddarth verkligen bor här. Detta utöver att han redan visat upp ett hyreskontrakt som registrerats och godkänts av myndigheterna – en process som är obligatorisk här i Bombay.
Anonyma kontantkort kan man glömma, med andra ord.
I dag fick jag reda på att någon i grannskapet har rapporterat in att det bor en utlänning i huset. Och denna misstänkliggjorda utlänning är jag!
Nu genomför den organisation som sköter driften av husen – lite löst kan man jämföra det med en bostadsrättsförening – en undersökning av att allt står rätt till med utlänningen.
Anledningen till att folk blir oroliga och rapporterar min närvaro är att polisen efter terrordåden är extra noggrann med att kontrollera utlänningar. Lyckligtvis tycks mäklaren ta hand om ärendet, och ska nu skicka in alla Siddarths papper, från passkopia till visitkort och hyreskontrakt för att visa att det är ett hederligt gift (nåja) par som bor här. Jag står inte på kontraktet, det tillät inte hyresvärden, men jag hoppas att redovisningen godtas.
Jag är van vid att en suspekt utlänning har skägg, buskiga ögonbryn och gärna även någon märklig huvudbonad.
Men här är det alltså jag som är utlänning. Det är en märklig men säkert ganska nyttig upplevelse.
För övrigt har en annan utlänning råkat ordentligt i trubbel i samband med Ahmedabad-bombningarna. Efter attentatet gick det ut ett mejl där en islamist-organisation tog på sig ansvaret. Mejlet skickades från en trådlös internetuppkoppling som tillhör en amerikan här i Bombay. Under några intensiva veckor figurerade amerikanen, Ken Haywood som han heter, flitigt i media. Polisen beslagtog hans datorer och han förlorade större delen av sin businesss (han arbetar för ett utbildningsföretag) för vem vill göra affärer med huvudpersonen i en terroristutredning? Det verkade inte vara någon särskilt skojig historia, om man förutsätter att han är oskyldig.
För ett par veckor sedan flydde han landet tillsammans med sin familj, inför hotet att utsättas för ett förhör med “sanningsserum”. Enligt uppgifter i media var han orolig för att detta “serum” skulle skada hjärnan. Kanske är det sant, kanske var han bara trött på att utredningen aldrig tog slut. Det blev hur som helst en del rabalder kring det faktum att en terrormisstänkt man hade kvar sitt pass och lyckades ta sig ur landet. Tror att den som stod i säkerhetskontrollen på flygplatsen fick sparken.
Blir för övrigt intressant att se vad USA gör ifall Indien begär honom utlämnad – kan tänka mig att han får en bättre behandling än de terrormisstänkta i Guantanamo.
Historien kring Haywood är hur som helst olustig, och jag har skaffat lösenordsskyddat wifi samt ett säkerhetspaket från Norton och hoppas innerligt att det ska räcka för att hindra islamistiska hackare att mejla från min uppkoppling.
Viktig läsning
Journalisten, författaren och Indienkännaren Per J Andersson skriver i sin blogg Indien Online om situationen för barn här i landet. Han citerar en färsk rapport från FN-organet Unicef som bland annat berättar att nästan hälften av alla barn under fem år är undernärda. Läs Pers text, det är viktig läsning.
Den fantastiska ekonomiska utveckling som medelklassen upplever kommer fortfarande tyvärr bara en del av befolkningen till godo. Fattigdomen på Bombays gator ser jag varje dag, men verkligheten och lidandet ute i byarna är lätt att glömma bland tjusiga restauranger, platt-tv och nyköpta bilar. Men det är faktuskt ute ute på landsbygden som de allra flesta indier bor.
Att handla möbler i Indien
Det enda man med säkerhet kan säga om leveranser i Indien är att de inte kommer att dyka upp vid den tidpunkt de utlovats.
Det finns en liten chans att de kommer tidigare. Med allra största sannolikhet kommer de senare. Alla klockslag är faktiskt möjliga, utom just den tidpunkt man kommit överens om.
De senaste två veckorna har jag och Siddarth ägnat oändligt många timmar åt att jaga runt halva Bombay och besöka möbelaffärer. Den första veckan i lägenheten har vi bara haft en enda möbel: en madrass. Den har fått vara säng, kontor och matsatsmöbel. Det är i längden ganska tråkigt att tillbringa sitt liv på en madrass, även om den är både nygjord och prisvärd.
I tisdags lyckades vi få tag i ett jättefint litet skrivbord åt mig, men jag har hittills saknat stol så jag har inte kunnat använda det.
Men så i dag hände det härliga: vårt möblemang utökades med ett matbord och fyra stolar!
Vi köpte uppsättningen redan i söndags, men ingenting är enkelt i Indien. Möblerna skulle ha levererats i måndags, men då var monsunregnen så hårda att de inte åkte ut.
I tisdags hörde vi inte ett ljud från varuhuset där vi köpt dem. Vi ringde och påminde. Så i onsdags dök grejerna plötsligt upp. Men möblerna anlände i många små delar och paketet var inte Ikea-pedagogiskt upplagt. Montering ingick i köpet, så det vara bara att vänta på att montören skulle ta sig tid att komma hit.
Ingen dök upp under torsdagen. I dag, fredag, var det fem dagar sen vi köpte grejerna och vi började bli sura, så vi åkte ut till varuhuset, en dryg timme norrut, och frågade. De skulle skicka någon klockan åtta ikväll. Klockan två ringde en man som på knackig engelska sa att han skulle komma klockan tre. Klockan fyra dök han upp och ägnade en timme åt att skruva och greja. Nu står vårt matbord av glas – högsta mode i Indien – i vardagsrummet och glänser!
Som sagt, det enda man med säkerhet kan säga om leveranser i Indien är att de inte kommer att ske den tid som utlovats. Att detta funkar hänger på att någon är hemma under dagarna och är beredd att ta emot alla leveranser och montörer när de behagar dyker upp – hemmafru eller personal. Lyckligtvis fixar vi det genom att jag jobbar hemma.
Nu sitter jag på vår nya, snygga stol vid skrivbordet i mitt kontorsrum och känner att det börjar bli ett hem av det här!
Kanske får vi även en soffa i helgen – den skulle ha levererats för två timmar sedan, men när Siddarth ringde var soffkuddarna inte färdigsydda än. Det gäller att aldrig räkna med att få något i tid, så blir man inte besviken.
Jag har vant mig vid att folk inte dyker upp i tid – detta kan man ju även använda själv när det passar, och man behöver inte oroa sig för att nån ska bli sur om man inte dyker upp. Däremot har jag väldigt svårt för när folk inte följer affärsöverenskommelser.
Igår hoppade vi av ett köp av sovrumsmöbler, en jättebesvikelse som innebär att det dröjer minst åtta-tio dagar innan vi får en garderob och en säng. Sovrumsmöblerna skulle ha levererats igår kväll, men när jag granskade dem innan leverans begärde jag pengarna tillbaka. Killen som sålde dem hade lovat att fixa diverse repor och skador, men istället bara kletat på lite mörk färg ovanpå skadorna. Istället för vita repor på valnötsträt fanns det nu svarta repor samt färgfläckar. Sånt gör mig alldeles tokig!
Det närmaste året kommer Indien antingen att lära mig tålamod eller driva mig alldeles uppåt väggarna. Det kan bli vilket som, men jag ska sträva mot det förstnämnda.
Salaam Bombay
När jag åker tillbaka till Indien 1 augusti kommer jag att vara baserad i Bombay, eller Mumbai som staden officiellt heter. Jag ska bo i stadsdelen Powai, samma område som Bombays tekniska högskola ligger i. Siddarth, min kille, håller just nu på att leta lägenhet och enligt telefonsamtal idag kan han ha fått tag i en toppenlägenhet – håll tummarna!
Det finns dock ett för mig oväntat hinder i lägenhetsjakten: det är svårt att hyra lägenhet i Indien när man är ett ogift par. Det är mycket ovanligt och inte socialt accepterat att indier flyttar ihop innan de är gifta. Vi hade en fin lägenhet på gång i veckan och ägaren tyckte att vi lät pålitliga. Dock sade ägarens föräldrar nej pga vår relationsstatus, de ville inte låta lägenheten bli ett syndens näste. Och när mamma säger nej lyssnar de allra flesta indiska män. Därför ligger nu Siddarth lågt med min roll och presenterar sig som ensamboende med flickvän på besök då och då.
Jag vet att det är många som är nyfikna på hur mycket det kostar att bo i Indien. Vi kommer att hamna kring 6000 kronor i månadshyra. Då är lägenheten helt omöblerad – vi måste köpa kylskåp, kokplattor samt luftkonditionering själva, plus alla möbler och köksgrejer förstås.
För 6000 kronor i månaden får vi, om allt går väl, en stor trea i ett trevligt område, med tillgång till “club house” där det finns gym och swimming pool. Ett par restauranger och kaféer ligger fem-tio minuters promenad bort.
Men det är inte som att bo i innerstaden i Stockholm, det sköna cykelavstånd jag har från min lägenhet vid Hornstull försvinner. Det bor omkring 18 miljoner människor i Bombay så staden är väldigt stor och trafiken tjock. Om jag ska resa från mitt blivande hem i Powai till själva stadskärnan i söder kan det ta två timmar i rusningstrafik. Men viktigare än så är att Powai bara ligger tio minuters restid från Siddarths jobb, vilket är en lyx i Bombay. Själv kommer jag att ha ett hemmakontor så min restid består bara av en snabbdusch och frukostyoghurt.
Hej då Bangalore
Jag kommer att sakna…
myllret och färgerna, vänligheten, vännerna, restaurangerna, dansglädjen, priserna. Och framför allt – utvecklingen, att det händer så mycket så snabbt.
Jag kommer inte att sakna…
krånglet, dåliga kommunikationer, trafiken.
Men innan jag landar mitt i den ljumma svenska sommaren (man kan ju alltid hoppas) ska jag tillbringa ett par nätter i svettiga Bombay.
Skönhetsvård
Kulturskillnaderna Indien-Sverige går genom alla livets områden. Idag var jag hos frissan och passade även på att få en ansiktsbehandling. (För er som bor i Bangalore och läser detta kan jag rekommendera Cut’n Color på Wood Street, som Lena Falk tipsat mig om.)
Bland de skönhetsbehandlingar du kan få i Indien, men som man sällan ser i Sverige, finns hudblekning, borttagning av solbränna och “trådning” av ansiktshår. (Trådning är när man genom att snurra en sytråd drar loss hårstrån från tex ögonbryn, haka, överläpp. Har provat tråda ögonbrynen och det gör ont.)
Däremot har jag inte sett nånstans där jag kan färga mina nordiskt genomskinliga ögonfransar.
Just detta med att göra sin hud ljusare är en stor grej inom skönhetsvården här. Solskyddsprodukterna har ofta så höga faktorer som 50-60. Och tittar man efter skönhetsprodukter i butikshyllorna är det fullt av blekningsmedel. Det är fint att vara blek. Själv använder jag Lancomes brun utan sol, en produkt jag inte har sett här. Att man aldrig kan vara nöjd.
Allvarligt förkyld
Jag har de senaste dagarna haft en förkylning. Ingen särskilt farlig förkylning – skrovlig röst, lite nästäppa, mos i huvudet och så idag en del hosta. Högst normalt alltså, det händer de flesta svenskar någon gång om året.
Men för de indier jag har i min närhet verkar det vara ganska allvarliga symptom.
Oj, du är sjuk, säger de.
Ja, säger jag, jag är förkyld.
Har du varit hos läkaren?
Nej, svarar jag, det är bara en förkylning.
Men du borde gå till läkaren.
Nej då, säger jag, det är en förkylning. Den går över om några dagar.
Men äter du medicin?
Nej, ingen medicin.
Du borde ta medicin. Ska du inte gå till läkaren?
Och jag har faktiskt skaffat medicin, fast något helt annat: Jag har på Ingegerds inrådan köpt en avmaskningstablett att ta när jag kommer hem. Bara tanken på att det skulle kunna bo en mask i min mage gör att jag vill svälja den bums.
Nu är det en vecka kvar till hemfärd! Det känns overkligt, lite läskigt men också härligt. Två månader drygt blir jag i Sverige. Jag har svårt att föreställa mig hur det kommer kännas att vara på svensk mark igen. Socialt känner jag mig rätt bra uppdaterad på vad som hänt hemma eftersom så många använder Facebook, MSN och Gtalk. Och så lite Skype, fast jag måste erkänna att jag ringt hem extremt lite – förlåt!
