Hej webbredaktör: Favoritfunktionen i ditt CMS?
Jag är frilansredaktör på tidningen Internetworld och jobbar med en artikel där vi samlar in tips från webbredaktörer om smarta funktioner i olika publiceringssystem.
Du som jobbar som webbredaktör – har du något tips du vill dela med dig av?
Kanske en funktion som gör ditt arbete extra smidigt, eller något knep du använder som kanske inte alla känner till.
Kan du tänka dig att vara med och tipsa?
Mejla då mig (lisa @ bjerre.se) och berätta följande:
1) Vad är det för funktion, vad gör den?
2) Varför gillar du den?
3) Hur använder man den rent konkret?
4) Vilket publiceringssystem du använder.
Jag vill också gärna veta vad du heter och var du jobbar.
Om tipset kommer med i tidningen vill gärna ha en bild av dig, så du bör inte vara alltför blyg.
Om det är okej att jag ringer upp får du gärna skicka med ditt telefonnummer. Jag ringer i så fall denna vecka (senast fredag 1 juli).
Sprid gärna vidare!
/Lisa
Mina två världar
Att resa och skriva är att leva i två världar.
Den ena världen är den omkring mig. Just nu en tågkupé som glider genom kvällsmörkret, med fem helglediga indiska soldater på väg hem som sällskap. Fyra av dem har somnat, den femte lyssnar på musik i mobilen och sjunger med.
Den andra världen är världen i datorn: artikelbeställningar, arbete med texter, Facebook, svenska tidningar, Twitter och bloggar.
Under den pågående Indienresan jobbar jag stadigt med att försöka sälja reportage härifrån. Hittills har jag inte fått napp på ett enda artikelförslag! Däremot har jag fått in ett antal andra uppdrag spontant, som alla är Sverigebaserade. Det är kanske universum som talar om för mig att det är dags att flytta hem. (Vi landar den 18 mars.)
Så här såg min dag ut idag:
Vaknade strax efter nio, det var fjärde natten på ett riktigt fräscht hotell. Rena lakan, varmvatten i duschen.
Satte nästan direkt på datorn. Kollade mejlen. Jobbade ett par timmar med ett uppdrag där jag hjälper en småföretagare att marknadsföra sig på nätet.
Åt frukost på rummet klockan elva. Fortsatte sedan att jobba med ett annat uppdrag, där jag skriver hemsidestexter för ett spännande tillväxtföretag.
Vid tvåtiden började vi packa – tåget skulle gå 16.40. Vi checkade ut strax efter tre och letade reda på en rickshaw till stationen.
15.45 var vi framme på tågstationen – en hel timme tidigt.
Trodde vi.
Men på tågstationen visade det sig att tåget hade gått 15.40! Jag hade blandat ihop tågtiderna med ett tåg vi ska ta nästa vecka. Inte smart.
Så vi fick kasta oss in i en ny rickshaw och bli avsläppta på taxistationen. Där följde hetsiga diskussioner med omkring tolv män som tryckte sig så nära som möjligt, gormade och hade varsin åsikt. En typisk indisk beslutsprocess med andra ord.
Vi beslöt oss för att åka med en äldre chaufför som hade en hygglig bil. Han brände på i kittlande 70 kilometer i timmen hela vägen till nästa tågstation, 80 kilometer bort på landsvägen.
Samtidigt som jag satte mig i baksätet på taxin hade mitt nya företag Happy Frog Media ABs sitt första möte med Swedbank i centrala Stockholm.
Jag håller på att starta aktiebolag tillsammans med Siddarth, min man. Jag kommer att vara heltidsanställd i bolaget och Siddarth ta konsultuppdrag.
Vi har en tredje styrelseledamot, varumärkeskonsulten Katarina Johansson (som också råkar vara min bästa vän). Hon är en utmärkt rådgivare, och ryckte nu dessutom in för att skriva på papper hos Swedbank. Vi måste ha ett företagskonto för att kunna betala in aktiekapitalet.
Så, när jag satt där i taxin fick jag ett sms om att jag nu bums bör föra över aktiekapitalet.
Det var bara att hala upp datorn och koppla upp med mitt mobila modem. Bilen susade fram över skumpiga vägar, medan jag frenetiskt knappade in koder på min bankdosa. Dammet yrde in – det är ett under att min bärbara dator är vid liv efter alla skumpiga, dammiga resor vi har gjort ihop.
I sådana ögonblick möts mina två världar extra intensivt. Och jag älskar det!
Nu sitter jag alltså på tåget och jobbar. Och drömmer om en kall öl. Efter två veckor i delstaten Gujarat, där alkohol är förbjudet, börjar jag bli lite sugen. Men just nu nöjer jag mig med vad som helst – den oväntade taxifärden gör att vi inte har ätit sen frukost för snart nio timmar sen, så nästa försäljare som klampar in i vår kupé kommer att göra en bra affär.
E-handlarens handbok är ute
Omslaget är designat av Martin Roos.
I dag släpps Urban Lindstedts och min nya bok, E-handlarens handbok. Urban har jobbat med boken i över ett år och jag kom med i samarbetet i höstas, då vi planerade om synopsis tillsammans och sedan skrev klart materialet.
Urban skrev sina delar i Stockholm och Vietnam, medan jag främst skrev från Rumänien. Det funkar riktigt bra att samarbeta på distans. Vi höll kontakten via Skype, mejl och några gemensamma luncher när jag var på Sverigebesök.
Boken riktar sig till e-handlare – både de som har drivit butik ett tag och de företag som är på gång att starta e-handel.
Den spänner över en rad områden: från affärsidé och uppstart med val av e-handelsplattform, till hur man arbetar med sökord och nyhetsbrev för att skapa trafik. Vi skriver också om hur man kan använda sociala medier i sin butik, och hur man konverterar bättre – alltså får folk att faktiskt köpa.
Man kan köpa boken på E-handelstrender, som drivs av min medförfattare Urban Lindstedt, för 245 kronor ex moms.
Även Adlibris säljer boken, liksom Bokus.
För ett smakprov av boken, läs kapitel 2 i pdf-form.
Jag har själv inte sett den i tryck än, ska bli kul att få ett ex i handen i sommar!
Stringer eller korre – spelar det roll?
Det pågår en intressant debatt om neddragningarna i svensk utrikesjournalistik. Den senaste debattrundan inleddes av att SvDs man i Wien, journalisten Richard Swartz, kritiserade den egna tidningens bevakning av Josef Fritzl-rättegången. Swartz anser att svenska tidningar bevakat rättegången alltför omfattande och drar slutsatsen att kvalitetstidningen är i fara – och därmed i förlängningen även demokratin.
Olle Lidbom svarade med ett inlägg där han gläds över medborgarjournalistikens utveckling och menar att detta minskar mediernas betydelse för demokratin.
Arne Ruth tog upp tråden och utvecklade den till spåret: Vad betyder neddragningarna i svensk utrikesjournalistik för kvaliteten? Varpå SvDs redaktionschef Martin Jönsson svarar att kvalitet inte sitter i anställningsformen.
SvD meddelade nyligen att de drar in sin sista korrespondent-tjänst. För icke-journalister kommer här en kort ordförklaring:
En korrespondent är en journalist som är fast anställd vid en svensk redaktion och därifrån utsänd att bo i och rapportera från ett annat land eller region.
En stringer är en frilansjournalist som på egen hand har bosatt sig utomlands och har ett muntligt eller skriftligt avtal med en redaktion om att sköta deras bevakning från landet/regionen.
När korrespondent-tjänsterna försvinner produceras utrikesjournalistiken istället av tre grupper av journalister: av stringers, av frilansjournalister på tillfälliga reportageresor och av fast anställda redaktionsmedarbetare som skickats ut på kortare uppdrag.
Jag förstår behovet av neddragningar. Och att dra ner på utrikeskorrespondenterna är ett förhållandevis enkelt sätt att spara pengar. Jag skulle förmodligen ha gjort samma sak själv om jag var tidningschef. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är bra.
Vi lever mitt i en medierevolution och jag har inte mer än någon annan några färdiga svar eller lösningar. Jag har inte ens några orubbliga åsikter. Däremot har jag gjort några reflektioner och funderingar med utgångspunkt i min erfarenhet som journalist utomlands:
Medborgarjournalistik är fantastiskt, både för mediekonsumenter och för demokratin. Men vi kan inte förlita oss bara på medborgarjournalistik. Särskilt inte när det gäller utrikesjournalistik. Då blir vår världsbild snedvriden.
Inte bara för att vi behöver någon som förklarar skeenden och sammanhang. Hjälper oss att förstå ur ett svenskt perspektiv.
Men också för att många mediekonsumenter bara klarar att läsa nyheter på svenska och engelska. Även om alla människor i hela världen börjar Twittra kommer vårt intag begränsas av våra språkkunskaper. Att behålla fokus på den engelsktalande delen av världen är riskabelt i en tid då länder som Kina spelar en allt viktigare roll.
(Min förhoppning är dock att språkproblemet kommer att raderas i framtiden, med hjälp av webbläsare som har en inbyggd översättningsfunktion (som är bättre än dagens Google Translate)).
Att byta från korrespondenter till stringers är att förlita sig på enskilda journalisters kall.
Att flytta utomlands på egen hand som frilans är ett krävande och kostsamt projekt. Att göra det utan ett kontrakt som täcker flytt och försörjning kräver att man antingen har en partner som klarar en stor del av försörjningen i det nya landet, eller att man inte har familj. Dessutom kräver det kanske, om man inte redan är frilans, att man säger upp sig.
Det är ett personligt risktagande och kräver således stor målmedvetenhet och passion.
I en undersökning där 71 utrikeskorrespondenter tillfrågades 2007 svarade en av dem så här:
“Utrikesbevakningen kommer att tas om hand av unga journalister, utan familj och utan alltför stora krav, som reser ut på egen hand med minimala stringerkontrakt.”
Jag tror också att det är åt det hållet vi går. Om inte redaktionerna tar ekonomiskt ansvar för utrikesjournalistiken tvingas den enskilde frilansaren att ta det ansvaret. Då är det få som har råd.
Det är alltid svårt att rycka upp sina barn ur hemmamyllan för ett par års utlandstjänstgöring. Om man dessutom måste göra det utan att ha ordentlig försörjning säkrad och med en initialkostnad på tiotusentals kronor i flytt – för att inte tala om hur dyrt det kan vara att sätta sina barn i kvalitativa skolor – ja då säger det sig själv att det är en ganska begränsad skara journalister som har möjlighet och driv att göra detta.
Det är synd.
Samtidigt måste jag också påpeka: Rent egoistiskt är stringer-trenden bra. Jag älskar mitt liv som frilans och för mig öppnar det nya dörrar att redaktionerna gör fler frilansinköp. Jag kommer säkert att bo utomlands under flera perioder i mitt liv och för mig är utvecklingen därför positiv.
Jag är bara inte säker på att det är ett lyft för svensk utrikesjournalistik.
Men är detta resonemang fel. Kanske kommer utrikesjournalistiken att bli bättre - när den produceras av människor som har den passion och det driv som krävs för att bli stringer, som älskar sitt uppdrag så mycket att de tar en privatekonomisk risk för att få möjlighet att utföra det.
Se på stringers som Ola Wong, Fredrik Sperling, Carolina Jemsby och Hanna Sistek. Det finns många namn att nämna. Journalister som gör ett rent ut sagt skitbra jobb som utrikesjournalister på stringer- och frilansbasis.
Hade de kunnat göra ett ännu bättre jobb som fast anställda korrespondenter? Det har jag ingen aning om, men det vore spännande att höra deras åsikt.
En fördel med stringers är att de är hungriga. De måste man vara som frilans, och det är bra ur ett arbetsgivarperspektiv.
När jag sommarvikarierade på DN Ekonomi i fjol konstaterade redaktionen att tidningens stringers var mer intresserade av att skriva ekonomiartiklar än vad korrespondenterna var – med några undantag. Frilansarna var ju tvungna att sälja in artiklar för att dra in sin lön.
Sidospår: Med denna logik borde man göra om fler reportertjänster till frilans och låta reportrarna få betalt per publicerad artikel. Så skriver de mer. Vad tycker SJF om omvandlingen av korretjänster till stringer-avtal? Söker på fackförbundets hemsida och på Journalisten.se, men hittar inga svar. Länka gärna i kommentarsfältet om du vet något forum där SJF har deltagit i diskussionen.
Svenska Dagbladet skriver i ett svar på den debatt jag inledningsvis nämnde att deras indragning av korrespondenttjänster, som i vissa fall bytts mot stringeravtal, inte är en neddragning av kvaliteten på omvärldsbevakningen. Istället pågår en satsning på kvalitativ och fördjupande utrikesjournalistik. (Min åsikt: SvD har rackarns bra stringers.)
Noterar samtidigt att Svenskans Pelle Sten nämner omvandlingen av korrespondenttjänster till stringeravtal som ett av sina bästa redaktionella spartips i en diskussion på Jaiku.
Som jag inledningsvis sa utger jag mig inte för att ha varken färdiga svar eller orubbliga åsikter. Men diskussionen är intressant. Och bör föras.
Tendensiös bildjournalistik på DN.se
Jag är ingen konspirationsteoretiker och vet att fel som sker på redaktioner till 99,9 procent sker på grund av tidsbrist eller slarv.
Därför tror jag inte heller att nedanstående ettabild på DN.se är följden av någon enskild journalists politiska åsikter, utan snarare obetänksamhet. Resultatet är dock ändå detsamma: tendensiös bildjournalistik.
Här har man alltså valt att illustrera vad som sägs vara slutet på inbördeskriget i Sri Lanka, där den tamilska minoriteten stridit för ökad självständighet och där FN och Internationella Röda Korset den senaste tiden talat om en “ofattbar humanitär katastrof”, med en bild där en regeringssoldat hjälper en gammal man halta fram över vägen. Bildtext: “En åldring får hjälp av armén”.
Det är lätt att bara slänga ut en bild när man sitter som ettaredaktör på en tidning. Men en bild kan bära en oerhört stark laddning. Hade jag varit en av de tamiler som lever i exil i Sverige hade jag blivit upprörd när jag såg denna bild och bildtext. Tänker man på de tusentals civila som tros ha dött de senaste månaderna kan man bli upprörd helt utan att vara tamil.
Kanske tyckte fler detsamma - bara tio minuter efter att jag tog skärmdumpen är bilden borta.
Gandhi och Zac O’Yeah
En av Sveriges bästa författare är Zac O’Yeah, som jag bokledes blev bekant med under min första Indienresa 1996. Jag hade inte en tanke på att skaffa guideböcker eller på annat sätt förbereda mig när jag åkte till Indien första gången. Jag hade aldrig varit utanför Europa och hade inte förberett mig det minsta på vad som skulle vänta mig. Möjligen att jag växlade till mig några resecheckar. I övrigt konstaterade jag att det skulle vara väldigt varmt i Indien, varför det var bättre att jag köpte kläderna på plats. Jag minns att jag hade en t-shirt med mig och kläderna jag reste i.
Min nyköpta Haglöf blev sex kilo lätt – jag minns att Arlanda-personalen skrattade förvånat när de fick höra att jag skulle vara borta i sex veckor – åkte jag iväg. Jag blev grundlurad, magsjuk som tusan, totalt kulturchockad och älskade varje sekund.
Men med på resan bar jag Zac O’Yeahs guidebok till Indien som jag fått i present av pappa. Det är en fantastisk bok. En personlig guidebok som mer handlar om kultur och människor än om hotelltips och busstider.
Det högsta betyg man kan en guidebok gav jag året efter, då jag snålpackade min ryggsäck för att åka till Indien igen. Jag sparade på kilona även denna gång, men mitt vältummade exemplar av Zacs Indien-guide var värd varje hekto.
När jag förra året stack till Indien för att bo där ett tag fick jag kontakt med Zac och möjlighet att träffa honom. Jag gjorde en intervju om hans nysläppta bok, Mahatma! eller konsten att vända världen upp och ned.
Jag har fått lämna mitt inbundna ex av boken bakom mig i Indien av bagagemässiga skäl – jag är inte längre lika bra på att packa lätt. Men nu har jag fått tag i ett pocketex som snart lär vara lika tummat som min gamla guidebok.
Nedan är den artikel som mötet med Zac resulterade i, sedermera publicerat i Computer Sweden.
“Gandhi var en bloggare”
En av världens främsta it-nationer grundades av en teknofob. Det är en välkänd sanning om Indien – men den stämmer inte.
- Gandhi hade bloggat och använt Facebook om han levt i dag, säger Zac O’Yeah som i dagarna kommit ut med en ny biografi om Indiens nationalfader Mahatma Gandhi.
Mahatma Gandhi blev under 1900-talets första halva en förgrundsgestalt för Indiens självständighetskamp och landets nationalfader. Han var också en känd teknofob – Gandhi ville återinföra spinnrocken och motarbetade textilindustrin.
I dag är Indien en snabbt växande it-nation. När CS träffar författaren Zac O’Yeah, som lagom till 60-årsdagen av Gandhis död har skrivit en bok om nationalhjälten, är det i landets hektiska it-huvudstad Bangalore. Men Gandhi-experten O’Yeah slår snabbt hål på myten om Gandhi som teknofob. It-nationens fader var ingen bakåtsträvare, anser han.
- Att Gandhi skulle vara emot teknologi är en vanlig missuppfattning. Han var inte emot teknik – han var emot att ta bort arbetstillfällen för fattiga och skapa massarbetslöshet.
Gandhi var tvärtom väldigt intresserad av teknik som var nyttig, berättar Zac O’Yeah. Hans fokus låg på hur man kan få tekniken att tjäna människan, och inte tvärtom.
- Gandhi hade bloggat och använt Facebook om han hade levt i dag. Det vore konstigt annars. Gandhi gav ut en egen veckotidning där han skrev vad han tyckte och tänkte. Alltså var han i princip bloggare redan på sin tid.
Gandhis oförtjänta rykte som bakåtsträvare har sitt ursprung i att han använde spinnrocken som symbol. Indien hade tidigare haft en stark textilindustri. Men under brittiskt herravälde skickade man istället råvaran till Storbritannien, där fabriker vävde tyger som sedan skickades tillbaka till Indien. På kort tid gick Indien från att vara en av världens största textilproducenter till att betala britterna för förädlingen.
Det ville Gandhi ändra på. Därför uppmuntrade han befolkningen att skaffa sig en spinnrock för att själva spinna tråd och väva sina egna tyger.
- Gandhi hade teorier om allting. Han var en universalmänniska, det var inte bara tjat om andlighet, säger Zac O’Yeah.
I dag pågår en liknande utveckling som den Gandhi drev. Indien har de senaste åren byggt upp en stark it-kompetens genom att genomföra västvärldens idéer till låga löner. Men nu börjar de indiska ingenjörerna satsa på egna idéer istället, och startar företag riktade mot den växande indiska marknaden. Den indiska it-sektorn håller på att skaffa spinnrockar.
Gandhis hade tydliga mål för den indiska ekonomin. Tillsammans med ekonomer tog han fram teorier om hur man bygger en permanent ekonomi, alltså en ekonomi som är långsiktigt hållbar. Ändliga resurser som olja, malm och mineraler kunde enligt Gandhi inte ligga till grund för en ekonomi, då uppstår oundvikligen en kamp om naturresurserna.
- Om vi istället kan lära oss att använda naturresurser som förnyas finns ingen anledning att ha konflikt med varandra. Då kommer världen automatiskt att bli bättre, säger Zac O’Yeah.
Miljö var en central fråga för Gandhi. Han förutspådde redan 1928 de miljöproblem som skulle följa Indien och Kinas välstånd i spåren. “Gud förbjude att Indien följer efter i den västerländska industrialiseringens spår”, för om Indien ägnade sig åt jämförbar ekonomisk exploatering skulle “världen skrapas ren som av gräshoppor”, citerar Zac O’Yeah i sin tidigare bok Guru!.
Tecknen på vad som komma skall är tydliga i Indiens svar på Silicon Valley, den sydindiska staden Bangalore där Zac O’Yeah bor sedan sju år tillbaka. It-sektorns enorma tillväxt i Indien – från 26 miljarder kronor till 203 miljarder på sju år – har satt sina spår i it-huvudstaden. Nybyggda kontorsskrapor trängs med tempel och gamla låghus, och trafiken är det stora samtalsämnet. Det har de senaste tio åren blivit näst intill omöjligt att ta sig fram: på gator avsedda för en sömnig småstad färdas nu närmare 7 miljoner människor. Här trängs it-proffs och call center-arbetare med häst och vagn, nyköpta bilar och fler mopeder än vad man kan räkna.
Gandhi skulle ha en enkel lösning på det här, tror Zac O’Yeah.
- Han skulle inte komma med svåra lösningar som att bredda gatorna. Om man spekulerar skulle han kanske istället föreslå att man decentraliserar arbetsplatserna och arbetar hemifrån – distansarbete med hjälp av it-teknik, säger Zac O’Yeah.
FAKTA/ It-nationens landsfader
- Mahatma Gandhi, eller Mohandas Gandhi som han egentligen hette, trädde under 20-, 30- och 40-talen fram som frontfigur för den indiska frihetskampen. Han betraktas än i dag som it-nationens nationalfader.
- Gandhi var djupt andlig och ledde frihetskampen med en icke-våldsprincip, han insisterade på att Indien skulle frigöra sig från Storbritanniens kolonialstyre utan blodig revolution. 1947 nådde han sitt mål och Indien blev självständigt. Året efter mördades Gandhi.
Hur blir man ekonomijournalist?
Fick ett mejl av den blivande ekonomijournalisten Hanna Näslund. Hon vill ha tips om hur hon på bästa sätt lägger upp sista delen av sin utbildning för att lyckas inom sitt drömyrke: journalist, gärna med inriktning ekonomi.
Det finns helt klart fler än ett svar på Hannas funderingar. Det är inget självklart val. Vore kul om fler ekonomijournalister ville ge Hanna sina bästa råd!
Här är Hannas fråga:
Jag har sedan länge haft som mål att utbilda mig till och så småningom arbeta som journalist. På grund av en rad samverkande faktorer valde jag dock att läsa Ekonomprogrammet i Uppsala, studier som skulle ge mig de behörighetsgivande 60 poängen för Journalisthögskolan i Göteborg men som jag knappast hade för avsikt att slutföra. Nu sitter jag här med två alternativa vägar till en efterlängtad examen, men hur jag än vrider och vänder på det hela så verkar ingenting självklart. Kanske beror det också på att jag ständigt läser, hör och tar intryck av en bransch som verkar erbjuda allt annat än självklara vägar in. Men varför inte fråga en erfaren och livs levande journalist om råd?
Frågan är alltså. Hur gör jag på bästa sätt för att få arbeta med mitt drömyrke?
Alternativen är följande:
1. Som sedan länge planerat läsa Journalisthögskolan i Göteborg (två år, alternativt tre med master. en praktisk utbildning som ska ha bra rykte). Jag har isf utöver detta de kurser jag läst hittills dvs: Statskunskap A, Nationalekonomi A, Företagsekonomi A, Statistik för ekonomer 15 hp, och en introduktionskurs “Ekonomi, företag och samhälle”.
2. Läsa klart ekonomiprogrammet (1 år kvar) och då ha Nationalekonomi som huvudämne (B och C-kurs inkl C-uppsats). Dessutom jobba ideellt som en av två redaktörer för den Studenttidning (ges i 5000 ex till Uppsalaekonomer) som jag idag skriver sporadiskt för. Därefter läsa en ett-årig masterutbildning i journalistik i Uppsala alternativt annan master.
Det ska tilläggas att jag inte varit på det klara med vilken sorts journalist jag vill bli, men att jag uppenbarligen har ett intresse för ekonomi och absolut skulle tycka att det var oerhört intressant att arbeta som ekonomijournalist. Frågan är bara om den ekonomiutbildning jag har hittills räcker och om jag isf ska satsa på att få en längre utbildning i just journalistik?
Här är mitt svar:
A) I grunden är det viktigast att du gör det som du går igång mest på. Vad får det att pirra i magen? Vad skulle du göra om du visste att du inte skulle misslyckas?
B) Rent strategiskt tror jag båda alternativen är bra. Men ska man verkligen granska det i sömmarna skulle jag överväga tre saker:
1) JMG har, som du också nämner, ett bra rykte. JMG, MKV och JMK är högst rankade skulle jag påstå – men för det påståendet har jag ingen vetenskaplig grund. I vissa regioner är lokala folkhögskolor väldigt väl ansedda, kanske till och med att föredra över högskolorna. Tex anses Skurup ha en mycket bra journalistutbildning, en åsikt som säkert finns i stora delar av landet men som framför allt märks på medier i Skåne.
2) Det absolut viktigaste för en karriär inom journalistiken är erfarenhet. Utbildning kommer i andra hand. Journalist är ett hantverksyrke. Att under utbildningstiden skriva och publicera sig är mycket bra, både för det du lär dig och för att ha arbetsprover att visa upp.
I vikten av erfarenhet ligger också att PRAKTIK är extremt viktigt. Den utbildning du väljer bör ha en längre tids praktik med i kursen.
Sidoinfo: När du gör praktik, se till att du hamnar på en dagstidning. Har du ingen dagstidningserfarenhet blir det svårt att komma in på en dagstidning efter utbildningen. (Förutsatt att du vill skriva – annars ska du skaffa praktik på nyheter i tv/radio, om det är vad du vill jobba med.) Och även om du inte vill jobba på dagstidning värderar nästan alla redaktioner, tidningar och chefer att man arbetat med dagliga nyheter, gärna på en lokaltidning. Eftersom de flesta chefer själva gått den vägen tycker de att det är den bästa vägen att gå.
3) Att kunna säga att du är civilekonom tror jag smäller rätt bra. Det är inte många journalister som har en civilekonomutbildning! Det är en klar konkurrensfördel som ekonomijournalist.
Jag skulle alltså rösta på alternativ 2.
Vad säger ni andra?
Folk läser min bok (en senkommen aha-upplevelse)
Min första bok, Nätdejting – allt du behöver veta, kom ut januari 2008. Jag skrev den tillsammans med dejtingcoachen och matchmakern Marie Hagberg (som för övrigt nyligen börjat blogga).
Eftersom det har sålts ett par tusen exemplar av boken förstår jag ju, rent teoretiskt, att folk förmodligen läst den. Men ärligt talat så har jag haft så fullt upp det senaste året att jag inte tänkt på mycket på boken. Jag lämnade den väldigt mycket bakom mig när manuset (äntligen!) var klart, och Marie skötte all PR och tog alla intervjuer.
I dag behövde jag få tag i en omslagsbild till boken och hittade ingen i mitt eget arkiv. Googlade och hamnade på Stockholms bibliotekssajt. Fann denna skärmdump:
Fem av de åtta exemplar som finns på Stockholms bibliotek är utlånade. En person har varit slarvig och är sen med att återlämna boken.
Nätdejtingboken är förvisso långt ifrån så populär som fantasyförfattaren David Eddings, som ligger på utlåningstoppen.
Men ändå – plötsligt blev det så verkligt. Jag såg framför mig hur nyfikna och vårpirriga singlar sitter i soffan med boken i knät. Läser de ord som jag knattrade ner på min Dell i stugorna på Gotland och i Småland, och under många långa kvällar i lägenheten på Södermalm.
Det känns lite konstigt och ganska coolt. Men framför allt känns det som ett fantastiskt förtroende! Om någon enda person hittar sitt livs kärlek på nätet med hjälp av vår bok var det värt varenda timmes skrivjobb.
E-handelsboken är klar!
Efter några svettiga veckor är Urban Lindstedts och min kommande bok “E-handlarens handbok” färdigskriven. Den ska nu sättas/layoutas och korrekturläsas. Vår vän och kollega Martin Roos gör omslaget, som enligt Urban blir skitsnyggt. Har inte sett det än men Martin är duktig så jag har höga förväntningar.
Det är rätt jobbigt att skriva böcker. Det är kul och otroligt tillfredsställande när det är färdigt, men det tar en jäkla tid.
Med den här boken har Urban dragit ett tyngre lass än jag. Han började skriva på boken för över ett år sedan, men annat arbete kom emellan. För att lyckas fullgöra projektet bad han mig om hjälp. Vi satte oss i höstas ned med det material som fanns, gick igenom synopsisen (en synopsis är en plan över innehållet och vilka kapitel som ska skrivas) och delade sedan upp kapitlen mellan oss.
En bra synopsis är helt nödvändigt när man ska skriva en bok. Man bör redan i planeringsstadiet lägga upp arbetet i så mycket detalj som möjligt. Man behöver noggrannt tänka igenom vilken målgrupp man riktar sig till och vilken nytta man ska erbjuda dem. Naturligtvis blir det en del justeringar i kapitel och upplägg under arbetets gång men att ha en genomtänkt och detaljerad synopsis är guld värt.
Det är också bra att vara två när man skriver en bok. Dels är det både enklare och roligare, ifall samarbetet funkar. Dels får man mer disciplin när man sätter deadlines ihop och har någon annan att ansvara inför.
Man kanske tror att det är lätt att avsätta tid till bokskrivande som frilans, men även för en frilans dimper det kontinuerligt ner andra arbetsuppgifter. Och eftersom man inte får så mycket betalt för att skriva böcker kan det vara ganska svårt att tacka nej till andra, bättre betalda uppdrag. Det är lätt hänt att man skjuter på bokarbetet och helt enkelt inte tar sig tid, eller snarare tar sig råd, att prioritera det.
Att ha en redaktör att bolla med och en deadline för när manuset ska till sättning och tryck hjälper såklart. Urban ger ut vår bok på sitt eget förlag, No Digit Media. Så han har även fungerat som min redaktör. Urban är en hård och bestämd redaktör som innerst inne är väldigt snäll. Det har funkat utmärkt.
Senast 27 maj är boken ute.
Kan även tipsa om att Urban ger ut ett bra nyhetsbrev om e-handel. Jag brukar hjälpa honom att skriva notiser till det, ett uppdrag jag lär mig mycket på. E-handel är väldigt spännande! Faktum är att jag ända sedan barnsben drömt om att ha en egen butik – kioskägare var ett av mina drömyrken innan jag som åttaåring bestämde mig för att bli författare, vilket senare omvandlades till journalist. Kanske kan jag en vacker dag vara alla tre?
Jarl Alfredius är död
Det kom nyss en väldigt tråkig nyhet. Aktuellts förre nyhetsankare Jarl Alfredius har dött i cancer.
När jag jobbade på Aktuellt blev jag imponerad av Jalle – och riktigt förtjust i honom. Han var inte alls som jag väntat mig.
I SVTs så kallade nyhetshav, där Rapport och Aktuellt ingår, är hackordningen hård. Där finns vassa armbågar, tuffa attityder och inte särskilt många varma leenden när man kommer ny.
Att börja på Aktuellt var som att träda in i en annan värld. Där fanns värme, gemenskap och ett fantastiskt trevligt gäng.
Inte minst Jalle. Jalle var välkomnande, varm, avslappnad och väldigt mänsklig. Trots att han var en av de mest framgångsrika och folkkära journalisterna på SVT hade han mindre choser och mer ödmjukhet än de flesta SVT-journalister. Jalle var en av de mysigaste kollegor jag haft.
SVT har pratat med några SVT-kollegor som saknar Jalle. I artikeln nämner kollegan Pia Brandelius bland annat Jalles sång. Han hade en vacker basröst och satt ofta och sjöng och hummade på nyhetsdesken. En annan sak flera nämner är Jalles generositet mot kollegor. Och hans värme.
SVT uppmanar även tittare att skicka in sin hälsning.
Tillägg: Här finns nu tittarnas hälsningar till Jalle.
