Nytt tjänstefolk
Mina svärföräldrar har nytt tjänstefolk. Det är ett par i 20-25-årsåldern som kom i söndags och tjejen håller nu på att lära sig att städa här hemma.
Det unga paret är från en by omkring tre timmar från Bangalore. Det är första gången de är i storstan och de tittar storögt på allting. De har aldrig sett så mycket trafik, så många hus – eller för den delen sånt golv som vi har här hemma. Allt är nytt och annorlunda mot deras by och deras hus – som jag misstänker är byggda av cement eller möjligen med jordgolv.
De har en liten dotter, som de har lämnat kvar i byn. Mormor och morfar tar hand om henne.
Tjejen ska jobba med att städa här hemma – i Indien är det så dammigt att man måste skura golven var och varannan dag. Killen ska söka jobb, kanske får han jobb med att vakta ett hus här i området. Ingen av dem kan läsa och skriva.
Mina svärföräldrars hus är ett storfamiljshus. I källaren finns ett rum där faster Bama bor med eget badrum. Där finns också en lokal om cirka 50-60 kvadrat, som de borde hyra ut till ett företag – det har bara inte blivit av. Lokalen har eget badrum den med. Alla rum har som regel eget badrum i Indien.
På bottenvåningen finns köket, med öppen planlösning mot vardagsummet. Det är omkring 4-5 meter högt i tak i vardagsrummet, huset är arkitektritat med härligt ljusinsläpp i alla rum – men trots det blir det inte särskilt varmt. Det är man tacksam över så här på sommaren.
Bottenvåningen rymmer också svärmor och svärfars sovrum.
En trappa upp bor jag och Siddarth. Rummet är cirka 30 kvadrat med stor dubbelsäng, hörnbalkong, soffa, och inte minst vår real HD-tv från Samsung som vi köpte när vi bodde i Bombay. Vi har också ett skrivbord, där sitter jag just nu och skriver. Det finns också ett stort badrum med vackert och praktiskt stengolv i duschen.
Två trappor upp finns Srinis rum – Siddarths äldre bror. Det är till skillnad från vårt rum inte inbott än. Gissningvis kommer de heller aldrig att bo där permanent, eftersom Srini bor och arbetar i Bombay sedan flera år tillbaka tillsammans med sin fru Smitha och deras charmiga dotter Shriya, som snart fyller fyra.
Rummet är lika stort som vårt, med skillnad att badrummet är större och innehåller en walk-in closet. Där finns en likadan hörnbalkong som vår, med fin utsikt dessutom. Nackdelen med det rummet är att det blir varmt där på sommaren eftersom det är översta våningen och solen ligger rakt på.
Utanför vårt rum finns också vad Siddarth kallar för en liten studio – ett öppet rum som ligger liksom på en avsats mellan trappan ned och trappan upp. Det är cirka 15 kvadratmeter och där har vi placerat vår soffa från lägenheten i Bombay. Det är ett väldigt ljust och fint rum där det är mysigt att sitta och jobba med datorn i knät.
På taket finns en stor terrass. Den är inte inredd, och används i dag bara till att hänga tvätt. Jag drömmer om att lägga gräs där uppe, ställa ut vackra blommor, bygga ett bambutak att skugga sig under och ställa ut fina möbler.
Huset är ett parhus – vägg i vägg finns en annan bostad, ungefär hälften så stor som denna. Den delen av huset hyrs ut till ett par i 30-årsåldern.
Det finns också en mycket liten trädgård, med ett mangoträd som vi når från balkongen.
Huset byggdes för fem-sex år sedan. Det gamla huset täckte bara hälften av tomten, då fanns här också tre kokosnötsträd som gav omkring 500 kokosnötter om året, berättade min svärmor igår. Siddarths farmor brukade när hon levde sälja de kokosnötter familjen inte behövde för 5 rupier styck. (Omkring 80 öre.)
Och jo, den sista delen av huset höll jag nästan på att glömma. Det är ett litet rum, med egen toalett (dock i indisk stil – alltså med porslinshål, inte stol) där tjänstefolket bor. Det är lite gammeldags att ha tjänstefolket boende hos sig, men Siddarths föräldrar tillhör en annan generation och vill gärna ha det så. Och för det unga paret är det en bra deal att få mat, bra boende och en förhållandevis hög månadslön.
Förra gången vi var här, för 6-7 veckor sedan, bodde ett annat par här. Tjejen var väldigt rar, smart och snabblärd. Hon blev dock gravid med sitt andra barn, fick stora problem med illamående och kunde inte längre arbeta. Därför har hon nu åkt tillbaka till sin hemby. Svärmor berättade att hon trivdes så bra i huset att hon grät när hon åkte härifrån.
Innan dess bodde en pojke här i flera år. Han var 13, tror jag, när han kom, och 16 när han försvann. Barnarbete är inte tillåtet i Indien, och Siddarth var orolig för att hans föräldrar skulle få problem med att pojken hjälpte dem städa. Men anledningen till att han bodde här var inte främst för hemhjälpens skull, utanför att familjen blev tillfrågade om de kunde ta hand om honom. Även denne pojke kom från en by, han hade rymt hemifrån. Han hade inga pengar och ingenstans att ta vägen. Så han fick flytta in här, leva mer eller mindre som en familjemedlem och hjälpa till med städningen.
Siddarth och hans föräldrar försökte peppa killen att börja plugga, men han ville inte. Han ville bli skådespelare i Bollywood. Men hans initiativförmåga verkade tyvärr inte vara så stor.
För några månader sedan stack han. Tråkigt, man hade önskat att det kunde ha blivit en glad historia där han började läsa, skaffade sig ett bra jobb och levde ett annats lags liv med nya möjligheter. Men det kan vara svårt att förklara fördelarna med att utbilda sig till någon som inte har det i sina referensramar, och det går ju inte att motivera någon som inte vill.
Mina två världar
Att resa och skriva är att leva i två världar.
Den ena världen är den omkring mig. Just nu en tågkupé som glider genom kvällsmörkret, med fem helglediga indiska soldater på väg hem som sällskap. Fyra av dem har somnat, den femte lyssnar på musik i mobilen och sjunger med.
Den andra världen är världen i datorn: artikelbeställningar, arbete med texter, Facebook, svenska tidningar, Twitter och bloggar.
Under den pågående Indienresan jobbar jag stadigt med att försöka sälja reportage härifrån. Hittills har jag inte fått napp på ett enda artikelförslag! Däremot har jag fått in ett antal andra uppdrag spontant, som alla är Sverigebaserade. Det är kanske universum som talar om för mig att det är dags att flytta hem. (Vi landar den 18 mars.)
Så här såg min dag ut idag:
Vaknade strax efter nio, det var fjärde natten på ett riktigt fräscht hotell. Rena lakan, varmvatten i duschen.
Satte nästan direkt på datorn. Kollade mejlen. Jobbade ett par timmar med ett uppdrag där jag hjälper en småföretagare att marknadsföra sig på nätet.
Åt frukost på rummet klockan elva. Fortsatte sedan att jobba med ett annat uppdrag, där jag skriver hemsidestexter för ett spännande tillväxtföretag.
Vid tvåtiden började vi packa – tåget skulle gå 16.40. Vi checkade ut strax efter tre och letade reda på en rickshaw till stationen.
15.45 var vi framme på tågstationen – en hel timme tidigt.
Trodde vi.
Men på tågstationen visade det sig att tåget hade gått 15.40! Jag hade blandat ihop tågtiderna med ett tåg vi ska ta nästa vecka. Inte smart.
Så vi fick kasta oss in i en ny rickshaw och bli avsläppta på taxistationen. Där följde hetsiga diskussioner med omkring tolv män som tryckte sig så nära som möjligt, gormade och hade varsin åsikt. En typisk indisk beslutsprocess med andra ord.
Vi beslöt oss för att åka med en äldre chaufför som hade en hygglig bil. Han brände på i kittlande 70 kilometer i timmen hela vägen till nästa tågstation, 80 kilometer bort på landsvägen.
Samtidigt som jag satte mig i baksätet på taxin hade mitt nya företag Happy Frog Media ABs sitt första möte med Swedbank i centrala Stockholm.
Jag håller på att starta aktiebolag tillsammans med Siddarth, min man. Jag kommer att vara heltidsanställd i bolaget och Siddarth ta konsultuppdrag.
Vi har en tredje styrelseledamot, varumärkeskonsulten Katarina Johansson (som också råkar vara min bästa vän). Hon är en utmärkt rådgivare, och ryckte nu dessutom in för att skriva på papper hos Swedbank. Vi måste ha ett företagskonto för att kunna betala in aktiekapitalet.
Så, när jag satt där i taxin fick jag ett sms om att jag nu bums bör föra över aktiekapitalet.
Det var bara att hala upp datorn och koppla upp med mitt mobila modem. Bilen susade fram över skumpiga vägar, medan jag frenetiskt knappade in koder på min bankdosa. Dammet yrde in – det är ett under att min bärbara dator är vid liv efter alla skumpiga, dammiga resor vi har gjort ihop.
I sådana ögonblick möts mina två världar extra intensivt. Och jag älskar det!
Nu sitter jag alltså på tåget och jobbar. Och drömmer om en kall öl. Efter två veckor i delstaten Gujarat, där alkohol är förbjudet, börjar jag bli lite sugen. Men just nu nöjer jag mig med vad som helst – den oväntade taxifärden gör att vi inte har ätit sen frukost för snart nio timmar sen, så nästa försäljare som klampar in i vår kupé kommer att göra en bra affär.
Matutmaning
För länge sedan fick jag en matutmaning av mymlan/Sofia Miriamsdotter. Jag glömde att svara på den då men den har aldrig helt lämnat huvudet – jag har ibland ett väldigt bra minne, även om det som för de flesta är ganska selektivt.
Så – nästan ett halvår försent kommer nu min lista över mat jag ätit och inte. Ganska roligt faktiskt att läsa igenom listan, det finns så mycket olika mat världen runt. Mat är en spännande del av kulturen. Och det finns många rätter på listan jag inte hade någon aning om fanns.
“Instructions: Here’s a chance for a little interactivity for all the bloggers out there. Below is a list of 100 things that I think every good omnivore should have tried at least once in their life. The list includes fine food, strange food, everyday food and even some pretty bad food – but a good omnivore should really try it all. Don’t worry if you haven’t, mind you; neither have I, though I’ll be sure to work on it. Don’t worry if you don’t recognise everything in the hundred, either; Wikipedia has the answers.
Here’s what I want you to do:
1) Copy this list into your blog or journal, including these instructions.
2) Bold all the items you’ve eaten.
3) Cross out any items that you would never consider eating.
4) Optional extra: Post a comment at http://www.verygoodtaste.co.uk/ linking to your results.
The VGT Omnivore’s Hundred:
1. Venison (rådjur)
2. Nettle tea (nässelte)
3. Huevos rancheros
4. Steak tartare (råbiff)
5. Crocodile (krokodil)
6. Black pudding (blodpudding)
7. Cheese fondue (ostfondue)
8. Carp (karp)
9. Borscht (östeuropeisk rödbetssoppa)
10. Baba ghanoush (aubergineröra)
11. Calamari (bläckfisk)
12. Pho (vietnamesisk nudel- och biffsoppa)
13. PB&J sandwish (smörgås med jordnötssmör och sylt)
14. Aloo gobi (indisk potatisrätt som är gul till färgen)
15. Hot dog from a street cart (varmkorv från ett gatukök)
16. Epoisses (en specifik fransk ost)
17. Black truffle (svart tryffel)
18. Fruit wine made from something other than grapes (fruktvin gjort på något annat än druvor)
19. Steamed pork buns (en sorts dim sum, ungefär kinesisk kroppkaka)
20. Pistachio ice cream (pistagenötsglass)
21. Heirloom tomatoes (vet inte om jag har ätit det)
22. Fresh wild berries (vilda färska bär)
23. Foie gras (gåslever)
24. Rice and beans (ris och bönor)
25. Brawn, or head cheese (aladåb)
26. Raw Scotch Bonnet pepper (en tokstark peppar)
27. Dulce de leche (kokad kondenserad mjölk)
28. Oysters (ostron)
29. Baklava (turkiskt bakverk)
30. Bagna cauda (italiensk sås med sardeller)
31. Wasabi peas (wasabiärtor) eller wasabinötter?
32. Clam chowder in a sourdough bowl (musselsoppa i en skål av surdegsbröd)
33. Salted lassi (indisk yougurt- och vattendrink med kryddor)
34. Sauerkraut (surkål)
35. Root beer float (en variation på glass i läsk)
36. Cognac with a fat cigar
37. Clotted cream tea (något form av smör som serveras till te?)
38. Vodka jelly/Jell-O (gelé med sprit)
39. Gumbo (amerikansk gryta med en redd buljong som grund)
40. Oxtail (oxsvans)
41. Curried goat (brittisk getgryta)
42. Whole insects (hela insekter)
43. Phaal (en indisk curry)
44: Goat’s milk (getmjölk)
45. Malt whisky from a bottle worth £60/$120 or more (whisky som kostar mer än 800 kronor)
46. Fugu (japansk blåsfisk som är dödlig om ej rätt tillagad)
47. Chicken tikka masala (indisk kycklingrätt)
48. Eel (ål)
49. Krispy Kreme original glazed doughnut (en donut från ett särskilt företag gjort på ett särskilt sätt)
50. Sea urchin (sjöborre)
51. Prickly pear (en sorts kaktus)
52. Umeboshi (inlagt japanskt plommon)
53. Abalone (havsöra)
54. Paneer (indisk ost)
55. McDonald’s Big Mac Meal
56. Spaetzle (tysk pasta) (trodde det var nåt österrikiskt)
57. Dirty gin martini (olivspad istället för vermouth i drinken)
58. Beer above 8% ABV (öl som är starkare än 8 volym%)
59. Poutine (kanadensisk rätt med pommes frites, ost och brunsås)
60. Carob chips (carob betyder johannesbrödsträd)
61. S’mores (knäckebröd, choklad, marshmallow)
62. Sweetbreads (bräss)
63. Kaolin (en särskild sorts lera, ja lera)
64. Currywurst (en tysk korv med ketchup och kryddor)
65. Durian (en illaluktande frukt)
66. Frogs’ legs (grodlår)
67. Beignets, churros, elephant ears or funnel cake (donut, friterad åttastjärnig degkorv, langos, struva)
68. Haggis (mat kokad i fårmage. brittisk såklart)
69. Fried plantain (stekt kokbanan, alltså osöt banan)
70. Chitterlings, or andouilette (soppa på inälvorna från en gris)
71. Gazpacho (kall grönsakssoppa)
72. Caviar and blini (kaviar och blini)
73. Louche absinthe (absint med vatten och socker)
74. Gjetost, or brunost (mesost)
75. Roadkill (överkört djur)
76. Baijiu (kinesisk sprit gjort på durra med en alkoholhalt på 40-60 %)
77. Hostess Fruit Pie (fruktpaj av märket Hostess)
78. Snail (snigel)
79. Lapsang souchong (rökt svart te)
80. Bellini (drink med mousserande vin och persikopuré)
81. Tom yum (en thailändsk soppa)
82. Eggs Benedict (engelsk muffin, ägg, hollandaisesås m.m.)
83. Pocky (choklad på kexpinne)
84. Tasting menu at a three-Michelin-star restaurant. (har ätit på en restuaring med tre stjärnor i Michelin Guide)
85. Kobe beef (ett särskilt japanskt kött)
86. Hare (hare)
87. Goulash (ungersk gryta)
88. Flowers (blommor)
89. Horse (häst)
90. Criollo chocolate (choklad gjord på den “finaste” chokladbönan criollo)
91. Spam (pressat konserverat kött)
92. Soft shell crab (mjukskalig krabba)
93. Rose harissa (nordafrikansk tomatsås med rosor)
94. Catfish (malfisk)
95. Mole poblano (mexikansk sås med massor av roliga kryddor)
96. Bagel and lox (bagel med gravad lax)
97. Lobster Thermidor (krabba med särskild fyllning)
98. Polenta (majsmjöl)
99. Jamaican Blue Mountain coffee (kaffe odlat i Blue Mountain på Jamaica)
100. Snake (orm)
Jag skickar vidare matutmaningen till Josefine och Anders.
Bukarest vs landsbygden, köttkonserver och dans
Nu har vi varit nästan två månader i Bukarest. I början av veckan kom jag ut på landet för första gången. Jag gjorde en tågresa till staden Sibiu, en fin medeltida stad i Transylvanien som byggdes av saxarna. Det tyska namnet på staden är Herrmanstadt – en majoritet av invånarna var tidigare etniska tyskar, men de flesta av dem har nu flyttat till Tyskland. Emmigrationen skedde framför allt under kommuniståren. Nu är stadens invånare till 95 procent rumäner.
Jag har ofta fått höra att skillnaden mellan huvudstaden Bukarest och resten av landet är stor. Jag träffade härom veckan Janne Kettnaker, chef för Exportrådet här i Bukarest, som beskrev Rumänien som två olika ekonomier. Löner och priser skiljer stort mellan Bukarest och resten av landet. Och på landsbydgen finns det mycket fattigdom.
Det jag såg under tågresan bekräftade det Janne och andra berättat. Utanför fönstret passerade bönder som körde hö med häst och vagn, och fåraherdar med käpp låg och vilade eller vandrade med sin boskap. Några traktorer åkte vi förbi, men även ett par kvinnor som gick på åkern och sådde för hand.
En helt annan värld än moderna Bukarest.
Även staden Sibiu var en annan värld. Vackra, gamla hus i tysk stil. Och en fantastisk fin “gamla stan” som var nästan helt avstängd från trafik – fjärran från Bukarests sexfiliga boulevarder. Jag gillar Bukarest, men Sibiu var något helt annat. Och så har ju regionen faktiskt också varit ett helt annat land – Transylvanien har tillhört Österrike-Ungern, och Sibiu var ännu längre tillbaka en saxisk huvudstad. För hundra år sedan var drygt hälften av befolkningen tyskar, enligt Wikipedia. Där slutar mina stapplande historiekunskaper, andra berättar nog detta bättre. Men Rumäniens historia blir mer och mer fascinerande ju mer jag läser om den.
Landskapet på vägen till Sibiu var periodvis mycket vackert, med bergskedjan Karpaternas snötäckta toppar i horisonten. I kväll ska vi till Transylvanien igen tillsammans med vännerna Kattis och Gary som är på besök från Stockholm. Denna gång blir det dock en lite kortare resa – till populära Brasov som ligger vid foten av bergen i Transylvanien.
Tågen här är inte moderna. De ser ut att vara 50-60 år gamla och jag misstänker starkt att de outsourcat driften till Indian Railways: tågen är långsamma och vagnarna ordentligt smutsiga.
Toaletterna i den andraklassvagn jag reste i susar upp som nummer tre på listan över de äckligaste toaletter jag sett i mitt liv. Och det säger en hel del eftersom jag har vistast i Indien i totalt cirka ett och ett halvt år. Sitsarna var igengrodda av brungrå smuts – de var högst sannolikt även de 50-60 år gamla. I Indien har man ändå fördelen av att de otäckaste toaletterna inte har någon sits, utan har ett “hål i marken”, så att även vi kvinnor slipper oroa oss över att någon hudyta ska komma i kontakt med eländet.
Men jag gillar att åka även sunkiga tåg, och sätena var bekväma. Så jag är helnöjd med resan, även om det var lite saftigt att 28 mils resa tog sju timmar i vardera riktning.
Jobbet jag gjorde i Sibiu var en intervju med CIOn (IT-chefen) för Scandia Romania – Rumäniens största tillverkare av köttkonserver. Rares Popescu, som CIOn heter, är 35 år gammal och har infört tillverkningsföretagets första affärssystem. De har gått från 16 till över 120 datorer på fyra år och det är naturligtvis ett jättestort jobb att få med sig alla anställda i skiftet när arbetsprocesser ska datoriseras och förändras. Intervjun publiceras längre fram i tidningen CIO Sweden.
Rares tog med mig till deras fabrik i Sibiu. Där tillverkas alltså köttkonserver, bland annat den populära “Paté Sibiu”. Jag var lite orolig för lukten innan jag åkte dit, jag har ju inte ätit kött på ett tag nu och man vänjer sig av med det ganska fort. Men det var ingen större fara, grislevern som levererades fryst i 20-kiloslass från Tyskland hade en lite skarp lukt när den maldes ner till paté, men i övrigt var det ganska mycket som vilken fabrik som helst. De har inget slakteri.
Jag har äntligen börjat lägga upp lite bilder på Flickr, här hittar ni mina Bukarest-bilder. (Du som läser det här direkt på bloggen ser också de senaste bilderna i vänsterkant.)
Fick igår också en ny kamera levererad som jag kan spela in HD-video med! Är väldigt uppspelt över detta. Det är en Sony Cybershot DSC-T500 som vi fått rekommendade av Siddarths bror, som visat fina filmer från kameran på sin HD-TV. Det är en kompaktkamera som till skillnad från min systemkamera är lätt att ta med överallt, och stillbilderna blir hyggliga.
Har gjort ett test med att ladda upp en film på Youtube. Den blev lite hackig tycker jag. Men det är verkligen kul att kunna använda video nu – i Indien var uppkopplingen så långsam att det inte ens gick att titta på video, än mindre ladda upp.
Se videon från igår kväll – traditionell rumänsk dans på restaurangen Cara cu Bere i Bukarest
Jarl Alfredius är död
Det kom nyss en väldigt tråkig nyhet. Aktuellts förre nyhetsankare Jarl Alfredius har dött i cancer.
När jag jobbade på Aktuellt blev jag imponerad av Jalle – och riktigt förtjust i honom. Han var inte alls som jag väntat mig.
I SVTs så kallade nyhetshav, där Rapport och Aktuellt ingår, är hackordningen hård. Där finns vassa armbågar, tuffa attityder och inte särskilt många varma leenden när man kommer ny.
Att börja på Aktuellt var som att träda in i en annan värld. Där fanns värme, gemenskap och ett fantastiskt trevligt gäng.
Inte minst Jalle. Jalle var välkomnande, varm, avslappnad och väldigt mänsklig. Trots att han var en av de mest framgångsrika och folkkära journalisterna på SVT hade han mindre choser och mer ödmjukhet än de flesta SVT-journalister. Jalle var en av de mysigaste kollegor jag haft.
SVT har pratat med några SVT-kollegor som saknar Jalle. I artikeln nämner kollegan Pia Brandelius bland annat Jalles sång. Han hade en vacker basröst och satt ofta och sjöng och hummade på nyhetsdesken. En annan sak flera nämner är Jalles generositet mot kollegor. Och hans värme.
SVT uppmanar även tittare att skicka in sin hälsning.
Tillägg: Här finns nu tittarnas hälsningar till Jalle.
Bukarest calling
Sen snart en vecka tillbaka befinner jag mig i Bukarest, Rumäniens huvudstad. Siddarth arbetar på Accenture här och jag jobbar på som vanligt – med artiklar inom internet och IT, och från nästa vecka ska jag skriva en bok om E-handel tillsammans med Urban Lindstedt.
Jag vet att jag borde blogga om bröllopet och en massa annat. Men först några snabba rader om Bukarest.
Det är en stor stad med svenska mått, över 2 miljoner invånare. Hela landet har cirka 22 miljoner invånare. “Så det är ett stort land” sa killen som hämtade oss på flygplatsen. Siddarth bet sig i tungan så att killen fick fortsätta vara stolt över det.
Innan vi åkte hit fick jag höra att rumäner är väldigt trevliga, speciellt på landsbygden. Jag tycker att det stämmer även här i huvudstaden. Många är varma och vänliga. De unga pratar bra engelska, de flesta andra ingen alls eller mycket litet. Jag har anmält mig till en kurs i rumänska som går på nätet från Lunds universitet, så jag kan förhoppningsvis snart göra mig bättre förstådd.
Vädret är bedrövligt. Jag känner mig som hemma, Siddarth tycker att det är exotiskt. Snöslask och kring nollan. Blött och eländigt. Men snart är det vår, i mars har jag blivit lovad att den ska komma.
Staden är inte särdeles vacker. Det finns några mysiga kvarter, men det mesta av det pampiga och fina blev antingen sönderbombat under andra världskriget, eller förstördes i de två stora jordbävningar som skakat Bukarest.
Ett mycket vackert inslag är dock kyrkorna. Man är kristet ortodox här. Kyrkorna har torn som i Ryssland, vackra fönster och när vi gick förbi en här i närheten i söndags ljöd vacker körsång högt ut på gatan. Magiskt.
Maten är märkligt nog nästan lika dyr som hemma. Trots att medellönen ligger kring 3000-4000 kronor i månaden. Får det inte att gå ihop. En del rumäner jag pratat med har hänvisat till att många har sålt av land under boomen, spenderat dessa snabba pengar och att denna konsumtion drivit upp priserna. Andra säger helt enkelt att många har väldigt svårt att få det att gå runt. Även om det är mycket bättre ställt här i dag jämfört med för tio år sedan.
Trafiken hade jag hört mycket om innan vi kom. Och visst, det finns långa bilköer och väldigt mycket trafik i city. Men när man har bott i Bombay är det inte mycket som chockar. Trafiken här är förvisso snabbare än i Bombay, men inte alls lika högljudd (man tutar bara vid behov här: inte jämt, som i Indien) och det finns såväl välfungerande kommunikationer samt bra trottoarer. En rumänsk tjej jag träffade höll inte alls med om detta, men det är klart, allt är relativt. Jämfört med Bombay är detta ett paradis: Vi bor mitt i stan, jag kan gå omkring, jag kan åka tunnelbana och bussar och spårvagnar – och det finns fungerande internet både hemma och på kaféer. Vad mer kan man önska sig? Jo, ett nybakat vitlöksnaan och linsgrytan dal tadka. Det längtar jag väldigt mycket efter.
Bröllopsshopping
I dag har jag varit med om något av det mest indiska som finns: bröllopsshopping.
Jag gifter mig på torsdag med Siddarth, som kommer från Bangalore. Igår flög vi ner för att fixa inför bröllopet. Och det har börjat intensivt: på förmiddagen i dag besökte jag för första gången Siddarths föräldrahem i Bangalore. Enligt indisk tradition bor man i storfamilj och vanligen i makens hem. Så detta är det hus som jag och Siddarth förväntas dela med hans föräldrar (och eventuellt även bror + fru + dotter) när vi bor i Bangalore. Ett stort och fint hus med en våning för varje kärnfamilj och härliga balkonger.
Efter lite umgänge, presentöppning och chai stack vi ut för att köpa bröllopssaris. I Indien gör man gärna saker i grupp och således bestod shoppingtruppen av mig, Siddarth, Siddarths pappa, Siddarths mamma, hans faster och kusin Shilpa.
Jag behöver två saris till bröllopet, eftersom de har stuckit in en extra ceremoni på morgonen. (Siddarth försöker streta emot expansionen av bröllopsceremonierna, men lyckas inte så bra.)
Sarin jag ska ha på morgonceremonin blev en grön, traditionell sydindisk sari i lite tjockare siden.
“Huvudsarin” som jag ska ha resten av dagen blev en vacker mörkröd sari i sidencrepe.
Ovanpå detta köpte vi en vacker thali, ett halsband i guld och svarta stenar som indiska kvinnor brukar få av sin man när de gifter sig, och som de sedan ska bära varje dag livet ut. Det är alltså motsvarigheten till våra vigselringar.
Bifogar en bild på en thali. Tyvärr kan jag inte visa hur min thali ser ut eftersom jag kommer att få den i gåva av Siddarth först vid bröllopsceremonierna.
Efter att dessa stora köp var avklarade köpte vi även ett set med två tåringar, vilket tydligen är obligatoriskt, samt ett set med två ankellänkar. Dessa smycken ska vara i silver, för man har bara silver på fötter och anklar.
Det som återstår nu är att köpa hårda armband i glas, vilket är lite bökigt eftersom mina händer är ett par storlekar större än indiska kvinnors. Dessutom behöver vi sy upp matchande blusar till sarisarna och köpa underkjolar till desamma.
Sen ska vi även köpa presenter till en del av Siddarths släktingar – man inte bara får presenter vid indiska bröllop, man ska ge också. Men detta, liksom alla andra bestyr med vigseln och lunchen efteråt, fixar Siddarths snälle pappa.
Nästa hållplats: Bukarest
Om fyra veckor flyttar vi till Bukarest! Vi kommer att bo där i ungefär 6 månader. Anledningen är att Siddarth blivit erbjuden ett tidsbegränsat uppdrag i Rumänien. Han kommer fortsätta att vara anställd på Accenture India men är utlånad från 16 februari.
Hittills har jag inte stött på någon som varit i Bukarest och gillar stan. Men det hindrar inte att jag är glad och förväntansfull. Det ska bli underbart att bo i en stad där man kan ta sig runt. Bukarest har tunnelbana!
De invändningar folk har mot Bukarest är att det är skitigt, korrupt och hårt trafikerat. Men jag har svårt att tro att det kommer att vara skitigare, mer korrupt eller hårdare trafikerat än Bombay.
Rumänien är en IT- och outsourcing-nation i vardande, så det kommer finnas en hel del intressant att skriva om. Outsourcing-trenden är även anledningen till att vi åker – Siddarth ska driva ett outsourcingprojekt inom försäkringsbranschen . Kunderna är försäkringsjättar i Frankrike, Italien och Spanien. Personalen pratar flytande franska, italienska och spanska, däremot inte så mycket engelska tydligen.
Språket är en av de utmaningar vi räknar med att möta i Rumänien. Den andra är maten. Det finns inte mycket till vegetarisk kost där. Men eftersom Siddarths arbetstider kommer att ändras från 12-23 till 9-18, och det inte är 33 grader i köket, så kommer vi kanske ibland få lust att laga mat om kvällarna.
För att överbrygga språkproblemen ska jag gå en distanskurs i rumänska vid Lunds universitet. Det är rätt fantastiskt att det går att göra så.
Bukarest – vår nya hemstad. Svinkallt om vintern, stekhett om sommaren. Passa på att hälsa på till våren.
Hej då morbror Erik
På måndag natt åker jag hem till Sverige en vecka. Anledningen till besöket är väldigt tråkig. Min morbror Erik är död.
Erik har alltid varit en solstråle i vår familj. Mitt första minne av Erik är att han brukade sno min napp när jag var liten. Först höll han upp den, långt upp så att jag inte kunde nå den. Sen stoppade han den i munnen. Skrattade, retades en stund och gav sen tillbaks den.
Då var nappen slemmig. Det var lite äckligt, minns jag, att stoppa in den slemmiga nappen i munnen. Men jag sa inget. Erik var världens bästa morbror och jag ville inte att han skulle bli ledsen.
Den här dödsrunan skickade jag nyss till Barometern och Östran. Begravningen är kl 13 nästa fredag, 28 november, i Kalmar.
Erik Forsström från Kalmar har avlidit, 54 år gammal.
Erik arbetade i många år på Calmia, som senare blev Samhall. Men för Erik var inte jobbet det viktiga i livet. Erik var mer medmänniska än yrkesmänniska. De som träffade Erik slogs av hans raka, ärliga sätt och hans värme.
Erik föddes i Danderyd utanför Stockholm, där han växte upp med pappa Eric, mamma Ingrid (född Larsson) och storasyster Nanna (Marianne Bjerre Jansson). Efter ett par år i Öregrund flyttade Erik som femtonåring med mamma och pappa till Kalmar. Efter några år i olika stadsdelar slog de sig till ro på Abborregatan på Stensö.
Så småningom flyttade Erik till en egen lägenhet på Bremerlyckan. Där trivdes han bra. Erik bodde kvar på Bremerlyckan fram till 2000. Då hade båda föräldrarna avlidit och Erik flyttade till Oxhagen.
Eriks största passion i livet var musik. Han hade en stor samling lp-skivor och var mycket musikkunnig. Femtio- och sextiotalsmusik var Eriks specialitet, med Elvis som den stora favoriten. Rock-Erik var ett av Eriks smeknamn. Men Eriks musiksmak var bred – han lyssnade gärna även på kristen hårdrock och Johnny Cash.
Erik var dessutom själv en utmärkt sångare med en härlig basröst. När andan föll på ackompanjerade han sin sång med gitarr.
En annan av Eriks passioner var dans. Han var ofta ute och dansade med vänner. Och vänner hade han många av. Erik hade en fantastisk förmåga att lära känna människor. Han visste inte vad blyghet var, ville Erik prata med någon gjorde han det. Med sitt öppna, vänliga sätt charmade han de flesta.
Något annat som följt Erik genom livet är engagemanget i kyrkan. Tron var viktig för Erik, liksom gemenskapen och vännerna i kyrkan. Erik arbetade ideellt i kyrkan, och studerade i mitten av åttiotalet på bibelskola i Uppsala.
De sista åren var Erik sjuk. Han klagade sällan, såg framåt vad än doktorn sa och gav aldrig upp. Erik var en solstråle. Hans ljus blir kvar hos oss i många år.
Bombay är som Norrlands inland
Att bo i Bombay är som att bo i Norrlands inland. Fast med 18 miljoner invånare.
Restid till närmsta stadskärna: 1,5-3 timmar.
Restid för att gå ut och dansa en fredagskväll: 1-3 timmar.
Restid för att gå på bio en lördagskväll: 1-2 timmar.
Restid för att gå ut och äta på en trevlig restaurang: 1-3 timmar.
Restid för att gå på teater: 1-3 timmar.
Siffrorna är baserade på vår förort Powai. Om Siddarth hade jobbat i en de västra delarna av staden hade vi kunnat bo i Bandra, då hade vi haft de flesta av ovanstående aktiviteter på max en halvtimmes bilresa.
Hade Siddarth jobbat i södra delarna av stan, och vi haft råd att betala 40 000 kronor i månadshyra, hade vi kunnat bo i city tre mil härifrån.
Men nu bor vi i Powai och det är ganska trevligt det med. Fast man är inte lika nära naturen som i Norrlands inland.
