Lugn gayparad i Bukarest
Bukarests sjätte gayparad gick igår. Tyvärr missade jag den, trots att den tydligen började rakt utanför vårt fönster på Unionstorget (Piata Uniiri). Men jag var glad att läsa att det i år för första gången inte föregick några våldsamheter!
Ett annat glädjeämne är att vår ambassadör Mats Åberg var en av de tre utländska ambassadörer som deltog i paraden. Go Mats!
Om korruption
Ordet korruption ger många associationer. Boforsskandalen. Oljepolitiker i USA. Journalister som åker på bjudresor.
Korruption kan upplevas som positiv av individen – som min bekant i Bombay som kör hem från krogen full varje helg och betalar 330 kronor i mutor de gånger han åker fast. Det är billigare och mer praktiskt för honom att köra rattfull än att ta taxi.
Men i grund och botten handlar korruption om att människor missgynnas. De som missgynnas är de som saknar medel. De som inte kan försvara sin position, inte har råd att köpa en bra plats i vårdkön, eller som inte kan muta domaren och därmed förlorar sin mark till maffian.
En sån försvarslös person såg jag här i Bukarest igår. Rumänien är känt för att vara ett samhälle med utbredd korruption. Korruptionen finns överallt: i rättsväsendet, i skolan, i sjukvården, hos politikerna.
Igår stod jag och väntade på Siddarth i de centrala delarna av stan. Strax intill mig hade en kvinna parkerat en rullstol. I den satt en liten pojke. Hans armar och ben var smala, förkrympta och obrukbara. Han satt tillbakalutad i rullstolen och kvinnan hade korsat hans ben framför honom, högt upp, för att visa upp hans elände för förbipasserande. Hon tiggde pengar, någon gick förbi och gav ett par lei. Hon såg rätt sliten ut. Pojken var inte riktigt närvarande, hans ögon var halvslutna och han såg ut att vara väldigt trött, närmast apatisk.
Så kom polisen. Två farbror polis promenerade stadigt upp för gatan. När de passerade förbi den rullstolsburne pojken och kvinnan stannade en av dem till. Den andre fortsatte vidare.
I tyst samförstånd rullade kvinnan bort rullstolen till en annan del av trottoaren, slutade tigga. Hon passerade nära intill polisen. När han strosade vidare stoppade han ner något i fickan. Gissningsvis en muta.
Efter någon minut anslöt en man till den lilla familjen. Han såg ännu mer sliten ut. Pratade lite för högt, jag kände igen ordet “alkohol”. Den lille pojken såg lika apatisk ut som tidigare.
Tänk om polisen i Rumänien hade gjort sitt jobb. Vad hade det betytt för denne lille pojke? Hur hade hans liv sett ut om han fötts i ett land där polisen inte låter sig mutas av vuxna som vill använda funktionshindrade barn för att tjäna pengar? Hade han kanske fått gå i skolan då? Hade sjukgymnastik kunnat göra en skillnad? Hade han kunnat leka med vänner, hade han kunnat få en självkänsla som byggs på annat än att vara någon slags missbildad kassako?
Nästa gång jag hör ordet korruption är det denne pojke jag kommer att tänka på.
Portvakter
Jag är för ung för att minnas portvakterna i Sverige. Men vad jag förstått var det inte något särskilt statusfyllt jobb.
Det är det heller inte här i Rumänien. Vi har en portvakt i vårt hus. Eller, vi har flera – det är fyra olika män som turas om att ta passen. Vår entré är bemannad dygnet runt. De brukar sitta och titta på teve. Ibland super de. Tre av dem ser alkoholiserade ut. Den fjärde tror jag har något psykiskt problem, han är extremt intensiv och ibland aggressiv. Riktigt obehaglig faktiskt, och ett av skälen till att vi nu försöker byta lägenhet. Han ser yngre och friskare ut än de andra, men han är den enda vi faktiskt sett sitta och supa på jobbet.
En av vakterna är vår favorit – han är den enda som pratar lite engelska. Han har inga framtänder men han är snäll och glad. Ibland ber han om 10 lei till cigaretter. “Ni får tillbaks dem nästa vecka.” Han ser så generad och skamsen ut när han ber om pengar att det skär i hjärtat.
I Indien finns inte portvakter, däremot säkerhetsvakter. Det är en stor skillnad. Säkerhetsvakterna i Indien har uniform. De har ett bra jobb och yrkesstolthet. När jag bodde hos Ingegerd och Rumi i Bangalore var det, som jag minns, två män som alternerade. De var väldigt snälla, hjälpsamma och ansvarsfulla. De hade ett viktigt jobb, det märktes.
I vårt bostadsområde i Bombay fanns en hel säkerhetsorganisation. Det var en gated community och två till fyra personer bemannade varje ingång – en av dem hade en bom och bara den krävde ju minst en heltidstjänst. Dessutom turades fem-sex spensliga karlar om att dygnet runt bevaka vår husentré.
Säkerhetsarbetet var faktiskt riktigt samvetsgrant: ingen tilläts åka ut ur bostadsområdet med några prylar utan att ha skriftligt intyg från en boende. Annars stoppades de vid bommen och fick åka tillbaka. Det hände flera gånger.
Här i Bukarest känner jag mig ganska trygg, men inte lika trygg som i Indien. Där känns det aldrig som att man behöver vara rädd, det finns alltid så mycket folk i närheten som skulle rycka in om något händer. Här är det mer som i Sverige – det finns ödsliga gatkrokar och nån gång har vi stött på en öde tunnel där det stått ett gäng ungdommar och sniffat lim. Jag skulle aldrig påstå att det är farligt här, men nog känns det lite råare än i Sverige.
Man ska helst undvika öde gator här, för gathundarnas skull. Även om situationen med gathundarna inte alls är så farlig som vissa sagt så är jag försiktig. Det finns en hel del gathundar här, och de är stora och grova. (Man måste vara tjockpälsad för att överleva vintrarna här. ) Men i fjol gjorde Bukarest en utrensning bland hundarna inför ett EU-toppmöte. Det är därför betydligt färre hundar i stan nu.
Vid utrensningen bussade man tusentals hundar till en skog – där de har förvildats och sedan börjat spridas till en näraliggande stad. Så egenligen har problemet förvärrats. Men det är en annan historia – och en annan stad…
Bukarest vs landsbygden, köttkonserver och dans
Nu har vi varit nästan två månader i Bukarest. I början av veckan kom jag ut på landet för första gången. Jag gjorde en tågresa till staden Sibiu, en fin medeltida stad i Transylvanien som byggdes av saxarna. Det tyska namnet på staden är Herrmanstadt – en majoritet av invånarna var tidigare etniska tyskar, men de flesta av dem har nu flyttat till Tyskland. Emmigrationen skedde framför allt under kommuniståren. Nu är stadens invånare till 95 procent rumäner.
Jag har ofta fått höra att skillnaden mellan huvudstaden Bukarest och resten av landet är stor. Jag träffade härom veckan Janne Kettnaker, chef för Exportrådet här i Bukarest, som beskrev Rumänien som två olika ekonomier. Löner och priser skiljer stort mellan Bukarest och resten av landet. Och på landsbydgen finns det mycket fattigdom.
Det jag såg under tågresan bekräftade det Janne och andra berättat. Utanför fönstret passerade bönder som körde hö med häst och vagn, och fåraherdar med käpp låg och vilade eller vandrade med sin boskap. Några traktorer åkte vi förbi, men även ett par kvinnor som gick på åkern och sådde för hand.
En helt annan värld än moderna Bukarest.
Även staden Sibiu var en annan värld. Vackra, gamla hus i tysk stil. Och en fantastisk fin “gamla stan” som var nästan helt avstängd från trafik – fjärran från Bukarests sexfiliga boulevarder. Jag gillar Bukarest, men Sibiu var något helt annat. Och så har ju regionen faktiskt också varit ett helt annat land – Transylvanien har tillhört Österrike-Ungern, och Sibiu var ännu längre tillbaka en saxisk huvudstad. För hundra år sedan var drygt hälften av befolkningen tyskar, enligt Wikipedia. Där slutar mina stapplande historiekunskaper, andra berättar nog detta bättre. Men Rumäniens historia blir mer och mer fascinerande ju mer jag läser om den.
Landskapet på vägen till Sibiu var periodvis mycket vackert, med bergskedjan Karpaternas snötäckta toppar i horisonten. I kväll ska vi till Transylvanien igen tillsammans med vännerna Kattis och Gary som är på besök från Stockholm. Denna gång blir det dock en lite kortare resa – till populära Brasov som ligger vid foten av bergen i Transylvanien.
Tågen här är inte moderna. De ser ut att vara 50-60 år gamla och jag misstänker starkt att de outsourcat driften till Indian Railways: tågen är långsamma och vagnarna ordentligt smutsiga.
Toaletterna i den andraklassvagn jag reste i susar upp som nummer tre på listan över de äckligaste toaletter jag sett i mitt liv. Och det säger en hel del eftersom jag har vistast i Indien i totalt cirka ett och ett halvt år. Sitsarna var igengrodda av brungrå smuts – de var högst sannolikt även de 50-60 år gamla. I Indien har man ändå fördelen av att de otäckaste toaletterna inte har någon sits, utan har ett “hål i marken”, så att även vi kvinnor slipper oroa oss över att någon hudyta ska komma i kontakt med eländet.
Men jag gillar att åka även sunkiga tåg, och sätena var bekväma. Så jag är helnöjd med resan, även om det var lite saftigt att 28 mils resa tog sju timmar i vardera riktning.
Jobbet jag gjorde i Sibiu var en intervju med CIOn (IT-chefen) för Scandia Romania – Rumäniens största tillverkare av köttkonserver. Rares Popescu, som CIOn heter, är 35 år gammal och har infört tillverkningsföretagets första affärssystem. De har gått från 16 till över 120 datorer på fyra år och det är naturligtvis ett jättestort jobb att få med sig alla anställda i skiftet när arbetsprocesser ska datoriseras och förändras. Intervjun publiceras längre fram i tidningen CIO Sweden.
Rares tog med mig till deras fabrik i Sibiu. Där tillverkas alltså köttkonserver, bland annat den populära “Paté Sibiu”. Jag var lite orolig för lukten innan jag åkte dit, jag har ju inte ätit kött på ett tag nu och man vänjer sig av med det ganska fort. Men det var ingen större fara, grislevern som levererades fryst i 20-kiloslass från Tyskland hade en lite skarp lukt när den maldes ner till paté, men i övrigt var det ganska mycket som vilken fabrik som helst. De har inget slakteri.
Jag har äntligen börjat lägga upp lite bilder på Flickr, här hittar ni mina Bukarest-bilder. (Du som läser det här direkt på bloggen ser också de senaste bilderna i vänsterkant.)
Fick igår också en ny kamera levererad som jag kan spela in HD-video med! Är väldigt uppspelt över detta. Det är en Sony Cybershot DSC-T500 som vi fått rekommendade av Siddarths bror, som visat fina filmer från kameran på sin HD-TV. Det är en kompaktkamera som till skillnad från min systemkamera är lätt att ta med överallt, och stillbilderna blir hyggliga.
Har gjort ett test med att ladda upp en film på Youtube. Den blev lite hackig tycker jag. Men det är verkligen kul att kunna använda video nu – i Indien var uppkopplingen så långsam att det inte ens gick att titta på video, än mindre ladda upp.
Se videon från igår kväll – traditionell rumänsk dans på restaurangen Cara cu Bere i Bukarest
Kall stad, varma människor
Rumäner är överraskande varma och vänliga. Jag hade visserligen hört det innan, men bemötandet här har varit över förväntan.
Igår när jag kom hem efter lunch från att ha gjort några ärenden stod dörren på glänt. En av de två trevliga systrar som städar vår lägenhet två gånger i veckan (!) var där och jobbade.
Denna glada, paranta dam tog tag i mina armar, kramade om mig, smällde sedan två blöta pussar på min högra kind och utbrast “Jag är som en mor för dig!”.
Hon pratar inte ett ord engelska, jag vet ännu inte vad hon heter och vi har bara träffats två gånger. Men vi ska bli vänner har hon lovat. Ja tack, det låter trevligt.
Bukarest calling
Sen snart en vecka tillbaka befinner jag mig i Bukarest, Rumäniens huvudstad. Siddarth arbetar på Accenture här och jag jobbar på som vanligt – med artiklar inom internet och IT, och från nästa vecka ska jag skriva en bok om E-handel tillsammans med Urban Lindstedt.
Jag vet att jag borde blogga om bröllopet och en massa annat. Men först några snabba rader om Bukarest.
Det är en stor stad med svenska mått, över 2 miljoner invånare. Hela landet har cirka 22 miljoner invånare. “Så det är ett stort land” sa killen som hämtade oss på flygplatsen. Siddarth bet sig i tungan så att killen fick fortsätta vara stolt över det.
Innan vi åkte hit fick jag höra att rumäner är väldigt trevliga, speciellt på landsbygden. Jag tycker att det stämmer även här i huvudstaden. Många är varma och vänliga. De unga pratar bra engelska, de flesta andra ingen alls eller mycket litet. Jag har anmält mig till en kurs i rumänska som går på nätet från Lunds universitet, så jag kan förhoppningsvis snart göra mig bättre förstådd.
Vädret är bedrövligt. Jag känner mig som hemma, Siddarth tycker att det är exotiskt. Snöslask och kring nollan. Blött och eländigt. Men snart är det vår, i mars har jag blivit lovad att den ska komma.
Staden är inte särdeles vacker. Det finns några mysiga kvarter, men det mesta av det pampiga och fina blev antingen sönderbombat under andra världskriget, eller förstördes i de två stora jordbävningar som skakat Bukarest.
Ett mycket vackert inslag är dock kyrkorna. Man är kristet ortodox här. Kyrkorna har torn som i Ryssland, vackra fönster och när vi gick förbi en här i närheten i söndags ljöd vacker körsång högt ut på gatan. Magiskt.
Maten är märkligt nog nästan lika dyr som hemma. Trots att medellönen ligger kring 3000-4000 kronor i månaden. Får det inte att gå ihop. En del rumäner jag pratat med har hänvisat till att många har sålt av land under boomen, spenderat dessa snabba pengar och att denna konsumtion drivit upp priserna. Andra säger helt enkelt att många har väldigt svårt att få det att gå runt. Även om det är mycket bättre ställt här i dag jämfört med för tio år sedan.
Trafiken hade jag hört mycket om innan vi kom. Och visst, det finns långa bilköer och väldigt mycket trafik i city. Men när man har bott i Bombay är det inte mycket som chockar. Trafiken här är förvisso snabbare än i Bombay, men inte alls lika högljudd (man tutar bara vid behov här: inte jämt, som i Indien) och det finns såväl välfungerande kommunikationer samt bra trottoarer. En rumänsk tjej jag träffade höll inte alls med om detta, men det är klart, allt är relativt. Jämfört med Bombay är detta ett paradis: Vi bor mitt i stan, jag kan gå omkring, jag kan åka tunnelbana och bussar och spårvagnar – och det finns fungerande internet både hemma och på kaféer. Vad mer kan man önska sig? Jo, ett nybakat vitlöksnaan och linsgrytan dal tadka. Det längtar jag väldigt mycket efter.
