Du som jobbar som webbredaktör – har du något tips du vill dela med dig av?
Kanske en funktion som gör ditt arbete extra smidigt, eller något knep du använder som kanske inte alla känner till.
Kan du tänka dig att vara med och tipsa?
Mejla då mig (lisa @ bjerre.se) och berätta följande:
1) Vad är det för funktion, vad gör den?
2) Varför gillar du den?
3) Hur använder man den rent konkret?
4) Vilket publiceringssystem du använder.
Jag vill också gärna veta vad du heter och var du jobbar.
Om tipset kommer med i tidningen vill gärna ha en bild av dig, så du bör inte vara alltför blyg.
Om det är okej att jag ringer upp får du gärna skicka med ditt telefonnummer. Jag ringer i så fall denna vecka (senast fredag 1 juli).
Sprid gärna vidare!
/Lisa
Jag har tillsammans med många andra deltagare rapporterat om innehållet på Twitter. Men jag tänkte även skriva ner ett litet urval av alla intryck här.
Det blev ett lyckat event med många bra talare. De spår jag modererade var mobila webben och sociala medier, två av de mest spännande trenderna just nu.
I spåret Sociala medier fick vi bland annat höra Kristin Heinonen från byrån Good Old prata om hur sociala medier gör alla företag till mediehus. När företag kommunicerar mer och i fler kanaler måste de också börja tänka som redaktörer och journalister. Vad är läsarna intresserade av?
Annika Lidne, vd på Disruptive Media, gav en crash course i Twitter och tipsade om att för varje grej du som företag vill kommunicera ut på Twitter, även publicera tolv grejer som är av nytta för de som läser.
På spåret Mobila webben pratade Pontus Jeppsson, som är mobilchef på IDG, om appar och mobila sajter. Appar kan ge större utväxling på kort sikt, medan en mobilsajt ger mer på lång sikt. Iphone-användarna i Sverige är i dag främst män i åldern 25-34.
Daniel Eliasson på mobilbyrån Apegroup berättade att en app kostar ungefär 100-150 000 kronor att utveckla för en plattform. Vill man göra appen för fler plattformar kan det i runda slängar kosta ungefär 60 procent ytterligare att ta fram.
En standardisering är med andra ord angelägen.
Bra råd för en bra app – från Daniel Eliasson:
- Tänk nytta för användaren, rätt känsla och aktualitet.
- Försök hitta nya intäktsmodeller med appen.
- Gör det inte för svårt för dig – börja med en plattform.
- Synka appen med andra marknadsföringskanaler.
- Testa mycket och utveckla appen vidare efter lansering.
Några oneliners från Webbdagarna:
“Vi lever i en tid av epidemisk narcissism.” – Anders Mildner
“Twitter är, till skillnad från Facebook, inte ett ungdomsmedium. På Twitter finns opinionsbildare, journalister, politiker, marknadsförare, PR-konsulter, kommunikatörer.” – Annika Lidne
“Våga släppa företagsrösten och vara en av användarna!”. – Olle Ahnve, PR-konsult som jobbat med Sony Ericssons företagsblogg, ger råd om företagbloggande.
“Ju mer vi bryr oss och ju mer vi är närvarande och respekterar alla – desto mindre hat får vi.” - Gustaf Brusewitz på Sony Ericsson om företagsbloggen.
“Sociala medier är en infrastruktur där vi kan dela saker med varandra.” – Kristin Heinonen
“Mobile first!” – Pontus Jeppsson citerade Google. I dag bör den mobila webben komma först.
“Vem är du connectad med och vilka är de i sin tur connectade med? Det är din privata ödesfråga.” – Alexander Bard
]]>Det unga paret är från en by omkring tre timmar från Bangalore. Det är första gången de är i storstan och de tittar storögt på allting. De har aldrig sett så mycket trafik, så många hus – eller för den delen sånt golv som vi har här hemma. Allt är nytt och annorlunda mot deras by och deras hus – som jag misstänker är byggda av cement eller möjligen med jordgolv.
De har en liten dotter, som de har lämnat kvar i byn. Mormor och morfar tar hand om henne.
Tjejen ska jobba med att städa här hemma – i Indien är det så dammigt att man måste skura golven var och varannan dag. Killen ska söka jobb, kanske får han jobb med att vakta ett hus här i området. Ingen av dem kan läsa och skriva.
Mina svärföräldrars hus är ett storfamiljshus. I källaren finns ett rum där faster Bama bor med eget badrum. Där finns också en lokal om cirka 50-60 kvadrat, som de borde hyra ut till ett företag – det har bara inte blivit av. Lokalen har eget badrum den med. Alla rum har som regel eget badrum i Indien.
På bottenvåningen finns köket, med öppen planlösning mot vardagsummet. Det är omkring 4-5 meter högt i tak i vardagsrummet, huset är arkitektritat med härligt ljusinsläpp i alla rum – men trots det blir det inte särskilt varmt. Det är man tacksam över så här på sommaren.
Bottenvåningen rymmer också svärmor och svärfars sovrum.
En trappa upp bor jag och Siddarth. Rummet är cirka 30 kvadrat med stor dubbelsäng, hörnbalkong, soffa, och inte minst vår real HD-tv från Samsung som vi köpte när vi bodde i Bombay. Vi har också ett skrivbord, där sitter jag just nu och skriver. Det finns också ett stort badrum med vackert och praktiskt stengolv i duschen.
Två trappor upp finns Srinis rum – Siddarths äldre bror. Det är till skillnad från vårt rum inte inbott än. Gissningvis kommer de heller aldrig att bo där permanent, eftersom Srini bor och arbetar i Bombay sedan flera år tillbaka tillsammans med sin fru Smitha och deras charmiga dotter Shriya, som snart fyller fyra.
Rummet är lika stort som vårt, med skillnad att badrummet är större och innehåller en walk-in closet. Där finns en likadan hörnbalkong som vår, med fin utsikt dessutom. Nackdelen med det rummet är att det blir varmt där på sommaren eftersom det är översta våningen och solen ligger rakt på.
Utanför vårt rum finns också vad Siddarth kallar för en liten studio – ett öppet rum som ligger liksom på en avsats mellan trappan ned och trappan upp. Det är cirka 15 kvadratmeter och där har vi placerat vår soffa från lägenheten i Bombay. Det är ett väldigt ljust och fint rum där det är mysigt att sitta och jobba med datorn i knät.
På taket finns en stor terrass. Den är inte inredd, och används i dag bara till att hänga tvätt. Jag drömmer om att lägga gräs där uppe, ställa ut vackra blommor, bygga ett bambutak att skugga sig under och ställa ut fina möbler.
Huset är ett parhus – vägg i vägg finns en annan bostad, ungefär hälften så stor som denna. Den delen av huset hyrs ut till ett par i 30-årsåldern.
Det finns också en mycket liten trädgård, med ett mangoträd som vi når från balkongen.
Huset byggdes för fem-sex år sedan. Det gamla huset täckte bara hälften av tomten, då fanns här också tre kokosnötsträd som gav omkring 500 kokosnötter om året, berättade min svärmor igår. Siddarths farmor brukade när hon levde sälja de kokosnötter familjen inte behövde för 5 rupier styck. (Omkring 80 öre.)
Och jo, den sista delen av huset höll jag nästan på att glömma. Det är ett litet rum, med egen toalett (dock i indisk stil – alltså med porslinshål, inte stol) där tjänstefolket bor. Det är lite gammeldags att ha tjänstefolket boende hos sig, men Siddarths föräldrar tillhör en annan generation och vill gärna ha det så. Och för det unga paret är det en bra deal att få mat, bra boende och en förhållandevis hög månadslön.
Förra gången vi var här, för 6-7 veckor sedan, bodde ett annat par här. Tjejen var väldigt rar, smart och snabblärd. Hon blev dock gravid med sitt andra barn, fick stora problem med illamående och kunde inte längre arbeta. Därför har hon nu åkt tillbaka till sin hemby. Svärmor berättade att hon trivdes så bra i huset att hon grät när hon åkte härifrån.
Innan dess bodde en pojke här i flera år. Han var 13, tror jag, när han kom, och 16 när han försvann. Barnarbete är inte tillåtet i Indien, och Siddarth var orolig för att hans föräldrar skulle få problem med att pojken hjälpte dem städa. Men anledningen till att han bodde här var inte främst för hemhjälpens skull, utanför att familjen blev tillfrågade om de kunde ta hand om honom. Även denne pojke kom från en by, han hade rymt hemifrån. Han hade inga pengar och ingenstans att ta vägen. Så han fick flytta in här, leva mer eller mindre som en familjemedlem och hjälpa till med städningen.
Siddarth och hans föräldrar försökte peppa killen att börja plugga, men han ville inte. Han ville bli skådespelare i Bollywood. Men hans initiativförmåga verkade tyvärr inte vara så stor.
För några månader sedan stack han. Tråkigt, man hade önskat att det kunde ha blivit en glad historia där han började läsa, skaffade sig ett bra jobb och levde ett annats lags liv med nya möjligheter. Men det kan vara svårt att förklara fördelarna med att utbilda sig till någon som inte har det i sina referensramar, och det går ju inte att motivera någon som inte vill.
]]>Ikväll skedde det första terrorattentatet i Indien sedan 26 november-attacken i Bombay.
Återigen är det utlänningar som är måltavlan. Denna gång meditationsturister i staden Pune.
Det kafé som bombats är German Bakery, som framför allt besöks av gäster hos det världsberömda Osho International Meditation Center. Till detta meditationscenter vallvärdar både västerlänningar och indier.
Enligt indiska tv-nyheter har någon hittat en väska som troddes vara kvarglömd. När man öppnade väskan smällde det.
I skrivande stund anges dödssiffran till åtta, varav tre är utlänningar.
Säkerheten har ökat kraftigt i Bombay sedan attentatet 2008. Kroppsvisitering är numera standard när man ska besöka en shoppinggalleria, visumreglerna har skärpts ordentligt och det har blivit svårt att få tag i ett simkort utan omfattande dokumentation.
Men att terroristerna skulle slå till mot ett fik där västerlänningar tar igen sig med en latte efter en dags meditation, det var det nog ingen som hade förutsett.
Ikväll skedde det första terrorattentatet i Indien sedan 26 november-attacken i Bombay.
Återigen är det utlänningar som är måltavlan. Närmare bestämt meditationsturister i staden Pune.
Det kafé som bombats är German Bakery, som framför allt besöks av gäster hos det världsberömda Osho International Meditation Center. Till detta meditationscenter vallvärdar både västerlänningar och indier.
Enligt indiska tv-nyheter har någon hittat en väska som troddes vara kvarglömd. När man öppnade väskan smällde det.
I skrivande stund anges dödssiffran till åtta, varav tre är utlänningar.
Säkerheten har ökat kraftigt i Bombay sedan attentatet 2008. Kroppsvisitering är numera standard när man ska besöka en shoppinggalleria, visumreglerna har skärpts ordentligt och det har blivit svårt att få tag i ett simkort utan omfattande dokumentation.
Men att terroristerna skulle slå till mot ett fik där västerlänningar tar igen sig med en latte efter en dags meditation, det var det nog ingen som hade förutsett.
Den ena världen är den omkring mig. Just nu en tågkupé som glider genom kvällsmörkret, med fem helglediga indiska soldater på väg hem som sällskap. Fyra av dem har somnat, den femte lyssnar på musik i mobilen och sjunger med.
Den andra världen är världen i datorn: artikelbeställningar, arbete med texter, Facebook, svenska tidningar, Twitter och bloggar.
Under den pågående Indienresan jobbar jag stadigt med att försöka sälja reportage härifrån. Hittills har jag inte fått napp på ett enda artikelförslag! Däremot har jag fått in ett antal andra uppdrag spontant, som alla är Sverigebaserade. Det är kanske universum som talar om för mig att det är dags att flytta hem. (Vi landar den 18 mars.)
Så här såg min dag ut idag:
Vaknade strax efter nio, det var fjärde natten på ett riktigt fräscht hotell. Rena lakan, varmvatten i duschen.
Satte nästan direkt på datorn. Kollade mejlen. Jobbade ett par timmar med ett uppdrag där jag hjälper en småföretagare att marknadsföra sig på nätet.
Åt frukost på rummet klockan elva. Fortsatte sedan att jobba med ett annat uppdrag, där jag skriver hemsidestexter för ett spännande tillväxtföretag.
Vid tvåtiden började vi packa – tåget skulle gå 16.40. Vi checkade ut strax efter tre och letade reda på en rickshaw till stationen.
15.45 var vi framme på tågstationen – en hel timme tidigt.
Trodde vi.
Men på tågstationen visade det sig att tåget hade gått 15.40! Jag hade blandat ihop tågtiderna med ett tåg vi ska ta nästa vecka. Inte smart.
Så vi fick kasta oss in i en ny rickshaw och bli avsläppta på taxistationen. Där följde hetsiga diskussioner med omkring tolv män som tryckte sig så nära som möjligt, gormade och hade varsin åsikt. En typisk indisk beslutsprocess med andra ord.
Vi beslöt oss för att åka med en äldre chaufför som hade en hygglig bil. Han brände på i kittlande 70 kilometer i timmen hela vägen till nästa tågstation, 80 kilometer bort på landsvägen.
Samtidigt som jag satte mig i baksätet på taxin hade mitt nya företag Happy Frog Media ABs sitt första möte med Swedbank i centrala Stockholm.
Jag håller på att starta aktiebolag tillsammans med Siddarth, min man. Jag kommer att vara heltidsanställd i bolaget och Siddarth ta konsultuppdrag.
Vi har en tredje styrelseledamot, varumärkeskonsulten Katarina Johansson (som också råkar vara min bästa vän). Hon är en utmärkt rådgivare, och ryckte nu dessutom in för att skriva på papper hos Swedbank. Vi måste ha ett företagskonto för att kunna betala in aktiekapitalet.
Så, när jag satt där i taxin fick jag ett sms om att jag nu bums bör föra över aktiekapitalet.
Det var bara att hala upp datorn och koppla upp med mitt mobila modem. Bilen susade fram över skumpiga vägar, medan jag frenetiskt knappade in koder på min bankdosa. Dammet yrde in – det är ett under att min bärbara dator är vid liv efter alla skumpiga, dammiga resor vi har gjort ihop.
I sådana ögonblick möts mina två världar extra intensivt. Och jag älskar det!
Nu sitter jag alltså på tåget och jobbar. Och drömmer om en kall öl. Efter två veckor i delstaten Gujarat, där alkohol är förbjudet, börjar jag bli lite sugen. Men just nu nöjer jag mig med vad som helst – den oväntade taxifärden gör att vi inte har ätit sen frukost för snart nio timmar sen, så nästa försäljare som klampar in i vår kupé kommer att göra en bra affär.
]]>Det är dessutom den enda delstat där alkohol är förbjudet, och det finns fler jainister här än någon annanstans (jag funderar på att skaffa motbok som souvenir!).
Jag var på väg hit redan 1997 med min kompis Nina, men då satte en översvämning stopp för våra resplaner och vi åkte söder ut till Karnataka och Tamil Nadu istället.
Men idag har jag alltså sett huvudstaden Ahmedabad för första gången. Vi har ägnat en dag åt klassiska turistmål – först ett otroligt vackert jainisttempel från 180o-talet, och sen ett modernt tempel vigt till Mahavira (den upplyste man som grundade jainismen), Vishnu (viktig hindu-gud) och Sai Baba (en samtida guru). Sedan såg vi två moskéer och en skickligt skulpterad “stepping well” – en brunn där man inte bara nöjt sig med att gräva ett håll, utan gjort en lång och vacker trappa ned till vattnet, kantad av konstnärliga kreationer och sirliga pelare.
Engelskkunskaperna är inte lika bra här som i södra Indien, men vi tar oss fram på Siddarths hindi.
En annan skillnad är maten: den kryddas generellt sett starkare ju längre söderut man kommer. Här i Gujarat är det inte så kryddstarkt som i Karnataka utan helt lagom för mig. I morse åt vi en fantastisk onion rava dosa – en tunn och krispig pannkaka gjord på lins- och rismjöl, och med lök i smeten. Den chutney – kokosnösbaserade röra – som serverades till var ljuvlig.
Till lunch avnöjt vi en puri, vilket är ett stort, flortunt och friterat bröd. (Skulle inte godkännas av någon modern diet.) Till detta en mumsig kikärtsröra.
Parallellt med utforskandet försöker jag sälja in artiklar, vilket går sådär – i tidningskrisens Sverige sitter många redaktörer på krympande budgetar. Men det gäller bara att fortsätta pitcha.
]]>
Omslaget är designat av Martin Roos.
I dag släpps Urban Lindstedts och min nya bok, E-handlarens handbok. Urban har jobbat med boken i över ett år och jag kom med i samarbetet i höstas, då vi planerade om synopsis tillsammans och sedan skrev klart materialet.
Urban skrev sina delar i Stockholm och Vietnam, medan jag främst skrev från Rumänien. Det funkar riktigt bra att samarbeta på distans. Vi höll kontakten via Skype, mejl och några gemensamma luncher när jag var på Sverigebesök.
Boken riktar sig till e-handlare – både de som har drivit butik ett tag och de företag som är på gång att starta e-handel.
Den spänner över en rad områden: från affärsidé och uppstart med val av e-handelsplattform, till hur man arbetar med sökord och nyhetsbrev för att skapa trafik. Vi skriver också om hur man kan använda sociala medier i sin butik, och hur man konverterar bättre – alltså får folk att faktiskt köpa.
Man kan köpa boken på E-handelstrender, som drivs av min medförfattare Urban Lindstedt, för 245 kronor ex moms.
Även Adlibris säljer boken, liksom Bokus.
För ett smakprov av boken, läs kapitel 2 i pdf-form.
Jag har själv inte sett den i tryck än, ska bli kul att få ett ex i handen i sommar!
]]>
Deutsche Börse i Frankfurt.
Den här veckan är jag på stipendieresa till Frankfurt. Det är Journalistfonden som betalar för att tio svenska ekonomijournalister ska lära sig mer om internationell ekonomi. Utbildningen ges i Tysklands finansiella huvudstad Frankfurt och innehåller en rad intressanta studiebesök. Fokus ligger på finanskrisen och jag lär mig massor!
På förmiddagen i dag besökte vi SEB som har en ganska omfattande verksamhet här i Frankfurt. Deras chefsekonom dr Klaus Schrüfer berättade om den tyska ekonomin i nuläget och hans prognos framöver. Han pratade bland annat om att…
- Den dyra euron är ett problem för Tyskland, som liksom Sverige är starkt exportberoende. Detta gör recessionen allvarligare i Tyskland än i exempelvis Frankrike och Spanien. Den utländska efterfrågan har gått ned 35-40 procent sedan i fjol.
- Den tyska ekonomin ligger på den lägsta nivån sedan återföreningen. Recessionen är den största sedan andra världskriget.
- Det finns indikationer på en stabilisering under nästa halvår.
- De första sprickorna i kapitalmarknaden såg dr Schrfer i september 2007. Men då trodde han, liksom de flesta andra, att det var något som hände enbart i USA och inte påverkade Europa.
- Tyska politiker försöker stimulera ekonomin genom att få tyskarna att fortsätta köpa nya bilar. Staten betalar 2500 euro för varje bil som skrotas. Detta gynnar både den tyska ekonomin och resten av världen – tyskarna köper inte bara inhemska bilar.
- Många väljer att skrota sin gamla bil istället för att sälja den, trots att de hade fått mer pengar om de sålt den, berättade Klaus Schrüfer. “Sådana är vi tyskar.” Sustainability, anyone?!
- Inflationen i Tyskland ligger nu på 0 procent.
- En annan stimulansåtgärd är att man låter företag korttidsanställa personal på bara några dagar i taget. Tanken är att man ska använda denna typ av anställningsform innan ekonomin är stabil nog för att kunna expandera genom fasta anställningar. Staten betalar en del av lönen.
- Europeiska centralbanken, ECB, kommer att sänka räntan igen snart, tror Klaus Schrüfer. Den kommer att hamna kring 0,5 procent och ligga kvar där tills sluteta v 2010.
På eftermiddagen besökte vi börsen här i Frankfurt. De har nyligen renoverat lokalerna och lyckats illustrera marknadens rörelser i arkitekturen, med en känsla av “det är här det händer”. Ett kul exempel är ett golv på besöksvåningen, där de 160 tyngsta aktierna har varsin liten ruta. När en affär genomförs med en av aktierna lyser rutan: grönt om denna affär hade ett högre värde än den förra med samma aktie, rött om aktiens värde gått nedåt.
I morgon träffar vi bland annat finansanalytiker, och på torsdag ska vi till Europeiska centralbanken. Coolt!
Golvet i Frankfurt-börsens besöksrum flimrar i rött och grönt för varje affär som görs.
Ett annat glädjeämne är att vår ambassadör Mats Åberg var en av de tre utländska ambassadörer som deltog i paraden. Go Mats! ]]>
Olle Lidbom svarade med ett inlägg där han gläds över medborgarjournalistikens utveckling och menar att detta minskar mediernas betydelse för demokratin.
Arne Ruth tog upp tråden och utvecklade den till spåret: Vad betyder neddragningarna i svensk utrikesjournalistik för kvaliteten? Varpå SvDs redaktionschef Martin Jönsson svarar att kvalitet inte sitter i anställningsformen.
SvD meddelade nyligen att de drar in sin sista korrespondent-tjänst. För icke-journalister kommer här en kort ordförklaring:
En korrespondent är en journalist som är fast anställd vid en svensk redaktion och därifrån utsänd att bo i och rapportera från ett annat land eller region.
En stringer är en frilansjournalist som på egen hand har bosatt sig utomlands och har ett muntligt eller skriftligt avtal med en redaktion om att sköta deras bevakning från landet/regionen.
När korrespondent-tjänsterna försvinner produceras utrikesjournalistiken istället av tre grupper av journalister: av stringers, av frilansjournalister på tillfälliga reportageresor och av fast anställda redaktionsmedarbetare som skickats ut på kortare uppdrag.
Jag förstår behovet av neddragningar. Och att dra ner på utrikeskorrespondenterna är ett förhållandevis enkelt sätt att spara pengar. Jag skulle förmodligen ha gjort samma sak själv om jag var tidningschef. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är bra.
Vi lever mitt i en medierevolution och jag har inte mer än någon annan några färdiga svar eller lösningar. Jag har inte ens några orubbliga åsikter. Däremot har jag gjort några reflektioner och funderingar med utgångspunkt i min erfarenhet som journalist utomlands:
Medborgarjournalistik är fantastiskt, både för mediekonsumenter och för demokratin. Men vi kan inte förlita oss bara på medborgarjournalistik. Särskilt inte när det gäller utrikesjournalistik. Då blir vår världsbild snedvriden.
Inte bara för att vi behöver någon som förklarar skeenden och sammanhang. Hjälper oss att förstå ur ett svenskt perspektiv.
Men också för att många mediekonsumenter bara klarar att läsa nyheter på svenska och engelska. Även om alla människor i hela världen börjar Twittra kommer vårt intag begränsas av våra språkkunskaper. Att behålla fokus på den engelsktalande delen av världen är riskabelt i en tid då länder som Kina spelar en allt viktigare roll.
(Min förhoppning är dock att språkproblemet kommer att raderas i framtiden, med hjälp av webbläsare som har en inbyggd översättningsfunktion (som är bättre än dagens Google Translate)).
Att byta från korrespondenter till stringers är att förlita sig på enskilda journalisters kall.
Att flytta utomlands på egen hand som frilans är ett krävande och kostsamt projekt. Att göra det utan ett kontrakt som täcker flytt och försörjning kräver att man antingen har en partner som klarar en stor del av försörjningen i det nya landet, eller att man inte har familj. Dessutom kräver det kanske, om man inte redan är frilans, att man säger upp sig.
Det är ett personligt risktagande och kräver således stor målmedvetenhet och passion.
I en undersökning där 71 utrikeskorrespondenter tillfrågades 2007 svarade en av dem så här:
“Utrikesbevakningen kommer att tas om hand av unga journalister, utan familj och utan alltför stora krav, som reser ut på egen hand med minimala stringerkontrakt.”
Jag tror också att det är åt det hållet vi går. Om inte redaktionerna tar ekonomiskt ansvar för utrikesjournalistiken tvingas den enskilde frilansaren att ta det ansvaret. Då är det få som har råd.
Det är alltid svårt att rycka upp sina barn ur hemmamyllan för ett par års utlandstjänstgöring. Om man dessutom måste göra det utan att ha ordentlig försörjning säkrad och med en initialkostnad på tiotusentals kronor i flytt – för att inte tala om hur dyrt det kan vara att sätta sina barn i kvalitativa skolor – ja då säger det sig själv att det är en ganska begränsad skara journalister som har möjlighet och driv att göra detta.
Det är synd.
Samtidigt måste jag också påpeka: Rent egoistiskt är stringer-trenden bra. Jag älskar mitt liv som frilans och för mig öppnar det nya dörrar att redaktionerna gör fler frilansinköp. Jag kommer säkert att bo utomlands under flera perioder i mitt liv och för mig är utvecklingen därför positiv.
Jag är bara inte säker på att det är ett lyft för svensk utrikesjournalistik.
Men är detta resonemang fel. Kanske kommer utrikesjournalistiken att bli bättre - när den produceras av människor som har den passion och det driv som krävs för att bli stringer, som älskar sitt uppdrag så mycket att de tar en privatekonomisk risk för att få möjlighet att utföra det.
Se på stringers som Ola Wong, Fredrik Sperling, Carolina Jemsby och Hanna Sistek. Det finns många namn att nämna. Journalister som gör ett rent ut sagt skitbra jobb som utrikesjournalister på stringer- och frilansbasis.
Hade de kunnat göra ett ännu bättre jobb som fast anställda korrespondenter? Det har jag ingen aning om, men det vore spännande att höra deras åsikt.
En fördel med stringers är att de är hungriga. De måste man vara som frilans, och det är bra ur ett arbetsgivarperspektiv.
När jag sommarvikarierade på DN Ekonomi i fjol konstaterade redaktionen att tidningens stringers var mer intresserade av att skriva ekonomiartiklar än vad korrespondenterna var – med några undantag. Frilansarna var ju tvungna att sälja in artiklar för att dra in sin lön.
Sidospår: Med denna logik borde man göra om fler reportertjänster till frilans och låta reportrarna få betalt per publicerad artikel. Så skriver de mer. Vad tycker SJF om omvandlingen av korretjänster till stringer-avtal? Söker på fackförbundets hemsida och på Journalisten.se, men hittar inga svar. Länka gärna i kommentarsfältet om du vet något forum där SJF har deltagit i diskussionen.
Svenska Dagbladet skriver i ett svar på den debatt jag inledningsvis nämnde att deras indragning av korrespondenttjänster, som i vissa fall bytts mot stringeravtal, inte är en neddragning av kvaliteten på omvärldsbevakningen. Istället pågår en satsning på kvalitativ och fördjupande utrikesjournalistik. (Min åsikt: SvD har rackarns bra stringers.)
Noterar samtidigt att Svenskans Pelle Sten nämner omvandlingen av korrespondenttjänster till stringeravtal som ett av sina bästa redaktionella spartips i en diskussion på Jaiku.
Som jag inledningsvis sa utger jag mig inte för att ha varken färdiga svar eller orubbliga åsikter. Men diskussionen är intressant. Och bör föras.